Mormor – du var drygt 90 år när du dog. Du fick tre döttrar, Anna, Emma och Maria, födda mellan 1910 och 1915. Jag vet att morfar inte erkände faderskapet till Maria förrän hon var 10 år, och att ni gifte er så sent som 1929. Tre döttrar födda med bara ett par års mellanrum. Var morfar bara pappa till Maria?

Det berättade du aldrig, jag tror inte ens för dina döttrar. Mamma lär ha sett ett brev/vykort med texten ”och hur mår mina små flickor?”, undertecknat Samuel Nilsson – när hon frågade dig svarade du bara att det där skulle hon inte bry sig om…

Det här berättade min yngsta syster för några år sedan för mig. Då var du död, morfar var död, Anna och mamma likaså. Bara moster fanns kvar, men min syster fick inte veta något mera. Mormor hade talat om för henne att morfar inte var vår ”riktiga” morfar – hon försade sig på något sätt när de pratade och slapp inte undan att tala om hur det var.

Jag blev så arg på dig när jag fick veta det här. Morfar var och är min morfar, men jag trodde att du och jag var nära varandra, jag trodde att du skulle ha kunnat våga berätta för mig! Hemligheter, igen.

När moster också var död läste vi systrar anteckningsböckerna från alla år i hopp om att hitta något där. Men där stod bara att ni åkt si och så många kilometer till och från hit och dit – handlat kaffe och smör, ätit middag med x, y, z. Ingenting intressant eller viktigt från era liv. Ingenting om alla hemligheterna, som pappa antydde fanns när han var full eller bara arg på dig. Den största hemligheten var kanske just detta, att du inte var gift när du fick dina döttrar, eller vem som var far till dem.

Jag är så nyfiken på ditt liv. Du hade själv inga syskon. Jag minns inte att du talade särskilt mycket om din mamma, mera om din pappa, som hade en bror i Gävle.

En artikel i lokaltidningen från 1975 visar när du och moster var på ”återbesök” på regementet. Du arbetade där som marketenterska från 1906, när du var 17 år, till 1908. När regementet flyttade till staden arbetade du där 1909 till 1911, då du återvände hem, eftersom ”din far dött”. Kanske var det också då Anna föddes. Jag är inte säker på hennes födelseår.

Du har berättat om arbetet där på regementet, och för mig känns det som om de åren var dina enda ungdomsår. Därefter dog din far, du fick dina flickor, och snart ännu en dotter. Men inte förrän efter din död förstår jag att min mamma förmodligen växte upp utan far.

Morfar tog ensam hand om sin son Anders, som jag tror var född 1910,  eftersom hans mamma och morfars fru dog vid förlossningen. De två bodde längre upp i Dalarna några år där morfar arbetade, men det var inte heller någonting vi fick veta när vi växte upp. 1915 föddes så ditt och morfars enda gemensamma barn. Och 14 år senare gifte ni er. Levde ni tillsammans tidigare än så?

Jag vet ju att du arbetade som någon sorts föreståndare vid ålderdomshemmet i socknen, att du tycks ha varit respekterad och ansedd därhemma. Hur kom det sig? Ensamstående med tre oäkta barn? Fanns morfar med i bilden fast ni inte var gifta? Här finns så mycket som vi inte känner till, och framför allt vet vi inte hur du kände det under alla år.

Du hade någon gång ”som ung” reumatisk feber, tillfrisknade, men talade ibland om sjukdomen och hade nog ont i lederna hela livet. Dessutom åt du mediciner för allt möjligt, hjärta, blodtryck. Ibland kan jag numera tro att du ibland var medicinförgiftad, och/eller medicinberoende. Sjuk blev du när du behövde det, när det var något på gång som du kanske inte riktigt gillade eller ville.

Däremellan var du stark, och styrde morfar och moster som bodde tillsammans med er, och min familj, som bodde nära, med järnhand. En hjälpsam och stödjande järnhand, men också alltför dominant för att lämna utrymme åt andra.

Du hade  en skarp tunga, och använde den på ett  fördömande sätt när något inte passade dig. Vi barn fick lära oss att ”din vilja sitter i grantoppen” och att uppföra oss. Inte sitta med benen slängda över fåtöljens armstöd t ex – som jag gillade att göra när jag läste i stora rummet.

Helst ville jag läsa alla de böcker som jag förmodades låta bli, de två stora böckerna om samliv och sexualitet som stod upp och ner i bokhyllan är ett exempel. Jag har glömt titeln, jag har glömt vad jag läste i dem och vad jag tyckte om det – men jag minns att det inte var meningen att jag skulle läsa dem!

Hela ditt liv bodde du i närheten av min (och din) familj.  Anna flyttade till Amerika 1934. Jag har ett fotografi som togs sista kvällen före avresan med min mamma och Anna. Jag ser att mamma sörjer sin storasyster som om hon vore död. Anna kom hem 1950, med Eric som hon gift sig med därborta, och de hade sin stora bil med på båten.

Under åren fick vi ibland paket med presenter till barnen, efter kriget PK-tuggummin och avlagda kläder och skor till mamma. När Anna dog skickade Eric hem några smycken till mamma. De fick aldrig några egna barn, och jobbade tillsammans i familjer (tror jag) hela livet. Jag minns fortfarande när morfar varit ner till ”telegrafen” och hämtat det telegram som berättade att Anna dött hastigt och oväntat i hjärnblödning.

Och jag minns att du dog när jag och min man var på resa i Geilo i Norge. Då var morfar och pappa redan döda. Jag var osäker på om jag skulle åka, men du ville att jag skulle göra det. Vem som ringde och berättade om din död vet jag inte.

På väggen i mitt sovrum idag har jag en förstoring av ett fotografi där du är 17 år, inom glas och med en tung träram. Jag känner inte igen dig, men tycker mig se dig i dina ögon. Och jag vill ha dig där. Ibland morrar jag åt dig och ibland berättar jag för dig hur jag har det idag. Jag inbillar mig att du tycker om att följa med mig. Du morrar tillbaka emellanåt. Jag önskar att du kunde och ville berätta din historia.