Måsar, tanter och borttappade kläder

Är det egentligen skrivbefrämjande att sitta utomhus och skriva? Det händer för mycket runt omkring – måsar som skränar, grannar som sågar, grannens hund på besök, ekorren mitt i fågelfröna. Och datorn vippar i knät, bordet är för högt. Jag växlar mellan att äta en tallrik yoghurt, läsa bok, skriva, ta ut kycklinggrytan ur ugnen och ställa på kylning, svara i telefon där sonen säger att han bara ska köpa med sig en flaska bubbel, sedan kommer han.

Nu har jag dessutom lyckats växla stilsort och -storlek – hur vet jag inte riktigt. Det bara hände mitt i ett vipp. Får vara så.

Jag saknar katterna som båda fick dö för några månader sedan. Och jag saknar hundarna som jag haft till låns många veckor i år, men inte just nu. Det är tomt på den sortens liv här. Måsliv är det desto mera!

Jag saknar också min gröna vinterjacka, och fleecetröjan av samma märke – trodde att jag glömt båda hos bästa vännen, men icke. Hur har jag kunnat tappa bort dem? Och vem har inte hittat dem och därmed inte talat om för mig att det är där de är? Ingen av sönerna, inte syrrorna, inte här på landet hos fd mannen. I min egen röra i huset där jag bor? Har letat, men får leta igen när jag kommer tillbaka. Jag behöver minst en garderob till!

Bodil Malmsten har rest utomlands över tre veckor, ser jag i hennes blogg. Hoppas hon ändå fortsätter skriva där.

Någon rangerade in hennes böcker bland ”tantböcker” – kanske är man tant i dryga 60-årsåldern för den som själv är runt 30? Jag tycker att tant inte har så mycket med ålder att göra, som med attityd (och accessoarer): tantväska, tantskor, tantfrisyr (typ rulle i nacken, eller permanent).

Nåja, det enda jag vill med detta är att jag vill inte kallas tant. Hur gammal jag än blir. De två småkillar som häromåret frågade ”vet tant vad klockan är” har jag förlåtit, även om det då tog en stund innan jag begrep att det var mig de pratade med. Någon klocka hade jag inte på mig då, och inte nu. Ibland har jag telefonen med och kan vid behov kolla där. Att ”ibland” ha telefonen med är förmodligen mycket tantigt!

Profilbild för Okänd

About beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna en kommentar