Skriv sa jag igår till Påke,  på 1av3.se, tänk inte så mycket, skriv bara! Och nu sitter jag här och tänker.

Försöker tänka fram vad jag ska skriva – det går mycket riktigt inte. Det som kanske fungerar är att låta fingrarna löpa över tangenterna, att titta ut genom fönstret och se att det är sol och vackert därute, att det blåser. Kottar och tallkvistar är räfsade, gräset likaså – och lagt i komposttunnan med potatisskal och annat grönsaksskräp – frukost och förmiddagskaffe avklarade. Lunch hoppar vi över.

Påskdagen idag. Inte en dag som inspirerar mig. Ilska inspirerade mig för en stund sedan, jag blev arg över det jag uppfattade som angrepp på skrivsajten 1av3.se. Kanske var avsikten att ge ”konstruktiv kritik” – det har jag alltid haft svårt för att ta emot för egen del, också. Här vaknade den gamla ömtåligheten och ilskan till liv igen. Jag levererade ett surt inlägg, som väl inte för med sig varken det ena eller det andra.

Har tittat in på min blogg – fyra visningar idag. Det är också en form av tämligen konstruktiv kritik, detta med färre eller flera visningar av bloggtexterna.  Den är också omedelbar. Vissa texter är stendöda direkt, andra har lite mera liv i sig. Och någon kanske t o m dyker upp och tittas på flera veckor efter att den skrevs.

Nu har jag en lång stund suttit och tittat på mattan på golvet härinne. Den är skräpig, vi är för många som gått ut och in med skor på under helgen. Städning igen i morgon alltså. Och vattenpumpen har lagt av, något är fel – och vatten får nu hämtas i pumpen nere vid vägen. Bökigt och obekvämt, men fungerar. Speciellt om man kan skicka sonen att bära vatten!

Efter helgen ska jag tillbaka till huset där jag bor. Och deklarera. Jag har väntat med flit, vill inte. Vilket konstigt uttryck i det här sammanhanget, ”väntat med flit”… Men som med så mycket annat jag inte vill, jag kommer att göra det.

Jag tänker på fängelser också, sade ju att jag tänker för mycket idag. Inte bara på de fysiska, statliga betong- och gallerfängelserna, utan på de egenhändigt skapade mentala inre fängelser vi ibland lever i.

Mitt fängelse heter spelberoende. Det är nästan omöjligt att ta sig ur, nycklarna är borttappade, vakten är jag själv. Jag är bra på att se till att jag stannar där jag är. Tankar som skulle kunna öppna en ny dörr dämmer jag till och stoppar. Mycket tryggare att hålla sig till ”det kända helvetet” än att våga sig ut på okända vägar. Kanske väntar jag på att någon ska komma och leverera en ny nyckel, en som jag inte hittat hittills. Att skriva är ett sätt att själv leta efter nyckeln, om de jag hittar sedan passar i mina lås är en senare fråga!