Vedtravar

Efter vägen från Enköping till Stockholm finns en radda vedstaplar som är som ett staket vid vägen – vedträna är otroligt väl anpassade till varandra, nästan omöjligt perfekt. Att stapla vedträn är terapeutiskt, det blir magiskt att hitta rätt ställe för just det här vedträt. Och medan du håller på med det så gör du inget annat, sämre.

Jag önskar att jag hade en vedhög som skulle staplas, både av eldningstekniska skäl och av terapeutiska. Veden skulle värma mig under vintern, men den skulle också förhindra att jag går in och spelar bort pengar på internetcasinon. Det gjorde den, förut. Nu är det sämre med veden. Jag får hitta andra terapeutiska sysselsättningar och skrivandet är en som jag faktiskt inte hittade tidigare. Någon sorts utveckling är det nog.

Jag saknar livet där jag var jag OCH en annan, icke-spelberoende kvinna. En som sade sig vara lycklig och upplevde det. Hon som fortfarande älskar dig, du fattas mig. Jag fattas mig.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i saknad, terapi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s