Efter vägen från Enköping till Stockholm finns en radda vedstaplar som är som ett staket vid vägen – vedträna är otroligt väl anpassade till varandra, nästan omöjligt perfekt. Att stapla vedträn är terapeutiskt, det blir magiskt att hitta rätt ställe för just det här vedträt. Och medan du håller på med det så gör du inget annat, sämre.

Jag önskar att jag hade en vedhög som skulle staplas, både av eldningstekniska skäl och av terapeutiska. Veden skulle värma mig under vintern, men den skulle också förhindra att jag går in och spelar bort pengar på internetcasinon. Det gjorde den, förut. Nu är det sämre med veden. Jag får hitta andra terapeutiska sysselsättningar och skrivandet är en som jag faktiskt inte hittade tidigare. Någon sorts utveckling är det nog.

Jag saknar livet där jag var jag OCH en annan, icke-spelberoende kvinna. En som sade sig vara lycklig och upplevde det. Hon som fortfarande älskar dig, du fattas mig. Jag fattas mig.