Nu har jag diskat, bläddrat en gång till i dagens tidningar utan att fastna på något jag inte sett förut – har TV-ljud i bakgrunden (där det gör sig bäst för min del) och är trött på att försöka mig på DNs sudoku, geni-varianten. En gång av 25 är ungefär mitt rekord…

Någon skrattar på TV – förmodligen åt någon annans dumhet. Inte mycket är så trist som att höra andras skratt, när man själv inte är så skrattlysten.

När jag nyss tittade på besöksstatistiken på min blogg hade fyra blivit 19! Varför då? För att jag undrade över vad som eventuellt gjorde bloggen värd att kolla? Har lagt in flera inslag idag, inget av dem särdeles fantastiskt. Eller starkt känt.

Starkt kände jag senast igår när en av kompisarna på 1av3 berättade att han också är/har varit spelberoende, men att han klarar att vara nykter numera. Jag använder med flit uttrycket ”nykter” även för det här beroendet – du blir inte av med beroendet, men du kan kanske avstå från att agera på det. Som jag och Joe på vår ömsesidiga attraktion en gång…

Känna, benämna känslan, uttala den högt (åtminstone för dig själv) – men inte agera. PURRR.