Jag har klippt mitt bankkort, för att inte kunna spela på nätcasinon.

Det känns bra, och krångligt.

Jag tror att det handlar om att jag ”innerst inne” börjar acceptera att jag är spelberoende och spelmissbrukare. Inte enbart säga det, eller skriva om det. Känna, tänka, inse att det är så. Då först kan jag börja bygga en fungerande värld där jag och mitt beroende finns – ett litet steg in i den världen är kortklippandet.

Ett annat är att min fd man bistår med att ta hand om min pension – jag oberoende kvinna – jag för över den till honom samma dag som den kommer in och så ger han mig kontanter vid behov, för mat och hyra etc. Eftersom jag enbart spelar på nätet borde det fungera. Telia-räkningarna har jag hittills alltid betalat och hoppas kunna göra det alldeles själv även i fortsättningen – datorns uppkoppling och mobilen är livsviktiga för mig.

Skrivandet är den största skillnaden i mitt liv jämfört med för några månader sedan. De flesta av oss skrivande människor vet kanske att det inte bara är viktigt och roligt att skriva, vi vet att det också läker sorgsna själar och fungerar som terapi.  Så är det för mig. Ännu har inte mina skriverier helt tagit mig bort från spelmissbruket, men jag börjar tro på att det finns ett annat liv. Ett skrivande liv.