Sitter i solen och skriver, ser inte vad. Det gör ingenting. Lite av min lust att skriva har mattats, skrivsajten känns inte lika hemma som tidigare. Alltför många medlemmar? Jag försvinner? Kanske handlar det om detta, kanske också om att jag blir avundsjuk på alla som fokuserar så på sitt skrivande, som vet att de har 3-4 böcker till i huvudet som bara väntar på att skrivas. Hur känns det?

Jag har inte kommit fram till om jag har en bok i huvudet, och jag fokuserar som vanligt inte. Gör annat i stället, igår t ex planterade jag om alla vinterns trötta pelargoner, och upptäckte dessutom att jag har en av Upplands landskapsblommor i hörnet mellan huset och altanen, kungslilja heter den kanske.

Idag lade jag in en ny 100-ordare på skrivsajten och tog bort ”Av glädje överfallen”. 60 texter har kommit in, hård konkurrens alltså – ska bli kul att se vad som vinner och varför.

Om nätterna skriver jag, i halvdrömmen. Vaknar och kan inte somna om. Sätter ihop historier, drömmer otäcka drömmar, i morse om flygkatastrof och saknade eller kanske inte saknade systerdöttrar. Konstigt att det är så mycket katastrofdrömmar i mig just nu, när livet faktiskt redan är så katastrofigt att det inte gärna kan bli värre. Bevare mig om det kan bli värre!

Jag längtar till havet. Vilket jäkla hav som helst, bara det är stort, mäktigt, vackert, blått, grått, stormigt och lugnt. Hav. Horisont. Det fattas mig.

Idag ska jag sätta upp en tvättlina mellan träden, doften av utomhustorkad tvätt längtar jag också efter. Lättare att åstadkomma än hav.

Timjan och något jag har glömt står på handlarlappen i köket. Joel heter den ena av auktionisterna, där uppe i Västmanland, vad heter den andre? Hjärnan vilar och glömmer det som inte är viktigt – vad minns jag och vad är då viktigt?

Det växer gräslök i en bergsskreva här i trädgården, nästan ingen jord, men gräslöken växer. Nyss såg jag rumpan på en skuttande kossa därborta över kullarna. Drar slutsatsen att gården haft ”kosläpp” idag. De två bastanta tjurarna går fortfarande och betar nedanför mitt hus. De får gå där och leva, trots att de inte behöver göra några kalvar längre. Är det ett gott eller ett trist tjurliv? Gott tror jag. Korna får ju inte heller göra annat än äta och leva, och småningom slaktas, en här och en där. Gården ”trappar ner”.

Det är för svårt att skriva i solskenet, jag ser inte var jag är och tar bort text utan att avse det. Det är kanske någon högre makt som raderar, men just nu lägger jag av att försöka se var markören är. Kaffet väntar, och böcker, Slavenka Drakulic ”Till sängs med Frida” och Stefan Einhorns ”Medmäniskor”.