Han gick snabbt genom skogen. Det var inte helt lätt att gå, halvmörkt med rötter och stenar som låg i vägen. Han var tvungen att ha lite för mycket uppmärksamhet på stigen. Med ögonen i backen uppfattade han ändå att någonting rörde sig längre fram. Ett djur? En fågel?

Bakom eken därborta skymtade något, han hörde samtidigt ett frustande, en häst. Först blev han lättad, så insåg han att en häst ofta hade en ryttare. Vem kunde vara härute mer än han själv, och varför? Försiktigt närmade han sig eken och hästen, som verkade vara bunden vid trädet. En kvinna stod med ryggen mot honom och såg bort mot bergen. Hans rädsla försvann, hon såg inte farlig ut.

När han kom nära vände hon sig om. Det han såg fick honom att vilja försvinna, komma så långt bort ifrån detta som det var möjligt. Hon hade vackert, långt hår – men inga ögon, inget ansikte alls. Bara en tom slät yta och en förtvivlad mun, med mungipor som nu drogs ihop och neråt. Hennes mun grät. Han stod fastfrusen av skräck, hästen trampade och hon grät. Vad händer? Hur kan han göra om den här verkligheten? Hur kan han komma tillbaka till något han känner igen och tror på?

Han hörde en röst och bestämde sig för att den kom från henne – om nu ”henne” var rätt benämning. Var det en kvinna, eller en huldra, eller en häxa, en människa eller en skapelse av annat slag? Han försökte höra orden, och trodde att han hörde ”var inte rädd”. Det hjälpte inte mycket, han var rädd, önskade att han aldrig fått idén att ge sig ut i skogen fram emot kvällen. De andra hade varnat honom, sagt att han kunde möta varelser som inte fanns annanstans eller om dagen. Han hade inte trott dem, nu gjorde han det. Vad ville hon/det?

Någonting gjorde att han hörde bättre vad hon sade, om han hade vant sig eller hon ansträngde sig var ointressant. Hon (det var enklast att tänka sig att hon var hon) berättade att hon en gång varit som han, en vanlig människa. Nu var hon något annat, en icke-människa, någon människor blev rädda för. Hon var tvungen att leva dold i skogen, med sin häst som enda ”anförvant”. Hennes familj hade för länge sedan glömt att hon någonsin funnits. Mat fick hon av snälla,  men rädda människor, ofta människor som själva svalt. Kläder fanns ibland efter hennes väg, någon hade lämnat dem där till henne.

Varför skulle han lyssna, varför kunde han inte bara vända och gå tillbaka hem? Någonting fick honom att stå kvar, och hon berättade en historia för honom. ”För några år sedan …