Samtal med min döda mamma

”Mamma, hade du och jag någonsin ett enda riktigt samtal, pratade vi någon gång om det du gladdes åt, det du kanske sörjde över, det du ville?”

”Nej, jag tror inte det. Och du var ju alltid så kritisk, visste alltid bäst, också när du hade fel.”

Samtalet med mamma ägde rum i hennes huvud, och fanns i fingrarna som skrev på datorn. Mamma var död sedan 20 år, och själv var hon nästan sjuttio år. Förr hade hon aldrig saknat sin mamma, då när hon faktiskt kunde åka de 20 milen hem till henne och sätta sig och prata. Hon åkte sällan dit, och de pratade aldrig.

Oftast handlade det om någon sorts kris, att mamma ramlat och moster ringt och talat om att hon var på sjukhuset, eller att mamma var hemma och drack sig redlös. ”Jag vet inte vad jag ska göra”, sade moster uppgivet.

Och så var det ju, ingen kunde göra någonting för att mammas liv skulle bli bättre.

Just nu slår henne frågan ”bättre för vem?” – var det verkligen ett bättre liv för mamma de allihop önskade, hon och systrarna och moster, eller var det ett bättre liv för sig själva, ett liv där de slapp de här brandkårsutryckningarna och den ständiga oron?

Hon hade försökt prata om drickandet med sin mamma, som genast började skaka i hela kroppen. Samtal blev omöjligt. Kanske var hon själv lika glad att hon slapp.

Men nu kanske det kunde gå att fråga varför hon behövde bedöva sig så, varför hon inte stod ut med det liv hon hade.

”Mamma, du drack inte så det märktes när vi växte upp, det var ju pappas problem. Hände det något särskilt som fick dig att börja supa på allvar? Blev det värre att låta bli när vi alla var borta hemifrån och det bara var pappa och du kvar?”

”Jag vet inte riktigt, men det blev tomt när ni försvann alla fyra. Du först, direkt efter studenten. Och sedan slutade jag ju jobba för att ta hand om din systers nyfödde son medan hon pluggade. När hon var färdig med sin examen och skaffat jobb och lägenhet, flyttade han hem till henne, och vi sågs inte så ofta. Då blev det tomt igen.

Bara pappa och jag, mormor och morfar var döda, moster bodde kvar. Jag jobbade extra någon gång, men inte ofta.

Pappa var olycklig, hade inget att göra längre, han fick ju pension i förtid från verket och grönsakslandet som han odlat i alla år försvann för att bli villatomter. Jag tror inte han tyckte att han hade någon anledning att fortsätta att leva.

Vi drack tillsammans, hade trevligt ibland och bråkade ibland. Lite lugnare var det nog ändå de sista åren innan han dog. Du vet ju att vi fick veta att hans bror hade dött på en tjänsteresa, fått en plötslig hjärtinfarkt och avlidit. Pappa var väldigt ledsen, han ringde till dig på kvällen. Jag märkte ingenting särskilt under natten, men på morgonen var han död. Han också. Då kom du hem och tog hand om alltihop. Du och de andra.”

Jag kom ihåg hur pappa och jag talat om hans sorg, han hade varit nykter när han ringde. Jag vet ju inte om han fortfarande var nykter när han somnade, men som jag förstått det dog han i sömnen. Hans hjärta brast. Jag unnar honom den fridfulla sömnen som bara fortsatte. Han behövde få ro, slippa allt han inte klarade av, allt som andra var besvikna över, alla jämförelser med mera framgångsrika bröder.

All kritik från mig, ibland kan jag få för mig att jag inte gjorde annat än bråkade och klandrade min pappa, oftast för att han var full. Med mina mått idag var han inte alltid full, dvs mer eller mindre redlöst berusad, men ofta ”lite glad”. Jag kan känna spritlukten. Jag minns hur glad han brukade vara med lite sprit i kroppen. Tills allt bråk ramlade i huvudet på honom, och oss. Eller tills jag fått ner honom på bäddsoffan i sovrummet så att han fick vila en stund innan mamma kom hem från jobbet.

Än idag ser jag omedelbart om en person har druckit sprit. Jag fångar upp signaler som andra kanske inte märker, jag blir otrygg och kritisk i sällskap med berusade människor. Jag dricker själv.

Än idag tycker jag inte om fester, eller helger som jul. När jag var barn betydde julen att det var många lediga dagar, för många. Jul innebar snaps till maten som snart blev flera snapsar, och ogillande från mormor om det var där vi åt, eller gräl hemma i köket om vi var hos oss. Så småningom betydde det att jag gick ut i köket och försökte få stopp på bråket, ibland hällde jag ut resten av spriten, ibland såg jag bara till att pappa kom i säng.

”Som jag minns det var du inte full då, mamma? Ofta trött, men inte full.”

Jag lärde mig att pappa var oansvarig och oduglig – tack mormor! – och att mamma jobbade och slet för vår skull. Vi döttrar borde vara mera hjälpsamma hemma, städa bättre, torka målning med Pärlglans, tvätta så att mamma skulle slippa när hon utarbetad kom hem från jobbet på Stadshotellet.

Hela tiden medan jag bodde hemma talade jag om för pappa att han inte dög. Och samtidigt arbetade han och mamma och försörjde oss flickor, lät oss studera om vi ville. Hjälpte oss på alla sätt.

Jag kan gråta åt min enögdhet nu.

Och ändå tror jag att jag också talade om för honom – inte med ord, men på andra sätt – att jag älskade honom. Han var så himla hjälpsam, han tog så god hand om farmor, han var en fantastisk odlare med de grönaste fingrar som vi bara tog för givet. Han visade sina känslor, både de glada och de ledsna.

”Det gjorde aldrig du, mamma, du visade inte vad du kände. Du kunde skrika, och hota att lämna oss och livet, men du talade inte om vad du kände!”

Blombladen från häggen yr i blåsten utanför fönstret. Mamma kanske inte kunde berätta var ångesten kom ifrån, kanske lika lite som hon kunde uttrycka sorgen som hotar att kväva henne på fotografiet av henne och systern som nästa dag skulle åka till Amerika. Jag vet inte.

Kanske blev hon lika paralyserad och stum som jag när bästa vännen en gång frågade mig i på encounter i USA ”vad vill DU?” – jag visste vad jag ville, men kunde inte uttala orden, det var för hotfullt, som om något förfärligt skulle hända om jag sade någonting. Jag låste om mig, stängde munnen, drog ihop kroppen i fosterställning, vände ryggen åt vännen, hörde ingenting, stängde av. Jag skakade inte, som mamma, när jag försökte prata om hennes drickande. Annars var det nog ungefär samma reaktion.

Är vi så lika du och jag? Hela livet har jag känt mig så långt ifrån dig, bara nästan-nära alldeles innan du dog. Det tröstar mig att tro att du kände det likadant, då.

Nu har jag dina händer, eller åtminstone påminner mina händer mig om dina. Jag har inte ditt vackra vita hår. Jag har din stumhet, när någon jag älskar frågar mig ”vad vill DU?”. Eller något annat som klär av mig, som gör att jag måste visa mig, stå för en uppfattning kanske, tycka något som kan kritiseras, stå där ”med byxorna nere”.

När blev jag så rädd för att vara jag? Och betyder den här rädslan att jag faktiskt inte varit jag på väldigt länge, kanske aldrig? Rädslan har jag känt till länge. Jag vet att jag kanske verkat som om jag varit bestämd och vetat vad jag ville, vet att jag har uppfattats som rak och öppen. Själv har jag kallat det ”skrammel”, insett att det var den fasad som gick att visa upp, det jag vågade visa. Därbakom fanns jag, och jag gjorde mig inte synlig för vem som helst.

I livet har jag visat mig för min fd man, inte hela tiden och inte ofta, jag har visat mig för den omöjliga kärleken i USA, jag har visat mig för dig som jag ännu älskar och sörjer, och för bästa vännen. Lite har jag numera visat mig också för mina systrar. Aldrig för mina föräldrar, eller mormor och morfar, eller moster. Aldrig för farmor, lite för svärmor, men bara lite. Inte för mina barn mer än jag varit tvungen till. Fortfarande klarar jag inte att vara liten och behövande inför mina barn. Det är ju jag som ska vara stor och stark, vuxen. De är mina barn, inte tvärtom. Ännu.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i då- och nutid, Liv och död och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Samtal med min döda mamma

  1. Karin skriver:

    Fin text! Visst är det märkligt hur man fortsätter att samtala med föräldrarna långt efter att de är borta. Och hur man med åren får lite andra perspektiv på deras liv. Omprövar, omvärderar, undrar.

  2. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Vi måste sätta oss ner en dag och väga våra minnen mot varandra. Det känns som vi på nåt sätt sitter i varsin ände av hur det var. Fast mycket är likt. Vår kärlek till pappa bl a. Stackars mamma som inte fick den! Mycket har jag ju fått höra via moster (fast hon nog aldrig fattade att jag ”fiskade”) och det har ställt mamma i en annan dager.
    Vi tar det en vacker dag, tidigt, utan vin.
    Kram o godnatt, B.

    • beskrivarblogg skriver:

      Ja, låt oss väga – för visst minns vi olika saker och ditt fiskande hos moster vet jag inget om! No wine är en god idé – kram, hoppas natten var god!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s