Nu har du åkt för att sälja det ställe som var vårt, eller åtminstone visa det för tilltänkta köpare, på lördag.

Tre goda dagar tillsammans (möjligen med undantag för slutet på första kvällen.) Du har satt upp hyllor, krokar, du har gjort rent hängrännan på baksidan av huset, jag har tvättat din tvätt som du tänkt tvätta däruppe, vi har spelat canasta, ätit och druckit gott. Älskat. I den nya komposten ligger ogräs och den gamla pelargonjorden. Vi har pratat om liv och död, bokstavligt – bekräftat för varandra hur vi vill ha det när vi dör, vilken musik som ska spelas, vart askan ska ta vägen. Vi har inte pratat om damen.

Nu är det tomt igen, men jag tror att det är en smått belåten tomhet, det är skönt att vara ensam ett tag också. Jag har inget program, vet inte något som måste göras den närmaste tiden. All tid i världen att skriva alltså. Just nu sitter jag ute, och det är inte lätt att se vad jag gör!

Det dammar när postbilen far förbi. Tjurarna äter oavbrutet på tjurars vis. Ett flygplan morrar i skyn. Annars brukar det ljudet få mig att längta bort, men inte så här års. Jag njuter av naturen, gullvivor och violer i gräsmattan, gräslökstuvor här och där, oväntade blommor i rabatten – en pion som snart slår ut, flox (tror jag), den fula tuja-busken har jag förpassat till husets baksida.

Den ensamma fasanen ropar emellanåt. En trana går på gärdet, den andra kanske ligger på ägg någonstans. Vargarna alldeles nära är allas samtalsämne, två av dem tog en hund för ett par veckor sedan och häromdagen dök en varg upp väldigt nära en man som hämtade posten! Tråkigt nog verkar det som om vargarna har vant sig vid människor. Vi har inte vant oss vid dem, och kanske innebär detta att de måste avlivas.

Grannens lilla hund blev ormbiten och fick tillbringa ett par dagar hos veterinärerna i Albano. När grannarnas hundar ska promeneras har matte eller husse med sig käppar och brännbollsträn. Naturen här är vild och farlig! Vacker, lnaturlig och levande också.