Jag är gammal. 69 år, om ett halvår drygt blir jag 70. Jag. Obegripligt, jag vet att jag inte är ensam om att inte fatta att jag talar om mig själv, att det är jag som är den gamla kvinnan, med fläckiga händer och grått hår, med stela leder, nya ”födelsemärken” på kroppen, envisa skäggstrån på hakan. Jag.

Nyss hade jag en avskydd rosett i håret på examen i folkskolan i Avesta. Och mormor var nervös för att jag inte satt stilla, visste jag var jag skulle fortsätta att läsa högt när det blev min tur? ”Nils Holgerssons underbara resa” var så spännande att jag läste långt framför klassen, med pekfingret där de var. Det fungerade. Mormor och fröken Signe Nykvist var nöjda.

Nyss åkte jag till kollo med min kusin, och var ledsen varje gång ”alla andra” fick paket hemifrån. Jag upplevde att jag sällan fick paket, och att jag var besviken de gånger det kom något. Inte begrep jag att det kostade pengar, att vi var fyra syskon och att inkomsterna var begränsade.

Folkskola, realskola, gymnasium – möte med blivande mannen ett sommarlov i andra ring – studentexamen, sekreterarutbildning, jobb på fackboksredaktion, studier i nordiska språk, son nr 1, och 2, och 3.

Kamp för daghem, heltidsjobb efter tio hemmaår, olika jobb hos samma arbetsgivare, äktenskap som kroknade, söner som växte upp med varierande tonårsproblem, jag som oroade mig, lagade mat, tvättade, läste, var otrogen, lärde mig nya saker, åkte till USA och blev tokförälskad i en man som också var gift, åkte tillbaka en gång varje år i tio års tid för ett mötas en vecka.

Älskade under tiden med dig, men visste inte om jag älskade dig. Skilsmässa, och slut med USA-resorna, talade om för dig att jag ville leva med dig, du fick bestämma vad du ville. Ny arbetsgivare, nedläggning, egen företagare. Du bestämde dig för att du också ville att vi skulle vara vi, och skilde dig. Jag är 60 och du 69. Enligt en av dina kusiner var jag en ”nitlott” – och det blev ju sant.

Hela tiden, hela livet åldras vi alla, utan att veta och utan att egentligen själva se. Ingen talade någonsin om för mig att jag skulle stå där och försöka se skäggstråna på min haka. Att jag skulle behöva dölja min skrynkliga hals med en tjusigt vikt liten sidentrasa, men vägra göra det eftersom jag tycker det är så löjligt.

Ingen sade att jag skulle bli stel i kroppen, tycka att det var besvärligt att kliva omkring och klättra upp på en bänk för att tvätta fönster, t ex. Som igår. Eller att det skulle kosta på att ta på sig strumporna på morgonen, stående på ett ben. Kliva ur trosorna kan vara förenligt med livsfara, om ena foten fastnar och du tappar balansen! Beware!

Ännu vet jag inte om om jag är sjuk, senaste gången hos husläkaren (ny bekantskap) var när själen var sjuk, och jag behövde prata med någon. I övrigt har mina läkarkontakter begränsat sig till gynekologen, BB-personal och audiologen på SÖS där jag opererat mina öron. Husläkaren i höstas tog diverse blodprover och hävdade att de var perfekta när jag ringde och kollade. Så min kropp hänger kanske med ett tag till.

Jag blir irriterad på mig själv över att jag glömmer namn numera, det är nytt. Häromdagen kom jag inte på vad den andre auktionisten heter där i Västmanland, och då har jag ändå träffat honom många gånger. Du kunde fylla i hans namn när du kom på besök. Ibland kan jag tänka fram det jag glömt, om jag struntar i det en stund och överraskar mig själv med att fundera över det igen.

Än så länge finns det människor som kan fylla i det jag har glömt, än finns en del av det jag glömt fortfarande kvar i min hjärna och kan hoppa fram av sig självt. Vad händer med mig när det blir tomt omkring mig, när det inte längre finns människor som vet vad jag vetat (förutsatt att jag fortsatt existerar)? Om det blir så att jag glömmer alltmera, kanske jag också glömmer att jag glömt – det låter som en välsignelse.