Framtiden

Vattnet i ån speglar häggens blommor. Det är nästan vindstilla. Två skator försöker balansera på ostkanten i syrenhäcken, samtidigt. Det går inte så bra, ingen av dem kan äta, förrän de kommer på att turas om. Solen skiner, klockan är drygt 7 på morgonen. Det är fortfarande lite nattkyligt ute, men himlen är blå och det lär bli varmt fram på dagen.

Vad ska jag använda framtiden till? ”Framtid” är ett av de ord jag skrev ner när jag följde Johanna Wistrands tips om att ”brainstorma, skriva ner ord, göra en innehållsförteckning av orden, och skriva något under varje rubrik”. Andra ord var ”åldrande, längtan” – flera återstår.

Min framtid är rimligen ganska kort. ”När det blir kväll får den late bråttom” är något min mamma brukade säga – och jag har bråttom numera. Samtidigt kan jag låta timmar gå utan att åstadkomma någonting, bara sitta, ibland tänka, kanske läsa, eller bara titta ut. Jag brukade meditera, men har inte riktigt haft beslutsamhet nog för det på ett par år.

För ett år sedan var framtiden ett svart hål. Jag visste inte var jag skulle bo, hade ingen aning om vad jag skulle leva på när Kronofogden fått sitt, visste att kärleken var slut, och livet som jag kände igen det. Då ville jag bara dra täcket över huvudet och inte vakna, inte gå ur sängen, inte göra frukost, inte äta frukost, inte duscha, inte klä på mig, inte städa, inte diska, inte mata katten – men gjorde allt det där ändå. Pratade med mig och gjorde det jag skulle. Dag för dag.

Idag känns framtiden tänkbar. Jag sitter till och med vid datorn klockan 7 på morgonen och skriver, frukost har jag inte ätit ännu, men ska. Jag gläds åt naturen utanför fönstret, blundar fortfarande en extra stund när jag vaknar, men nu är det (oftast) för att slippa se den fula tapetbården i sovrummet. Jag skuttar inte direkt omkring och piper av glädje, men är lite förnöjd emellanåt.

Jag vill att min framtid ska handla om att jag gör något vettigt med resten av min tid. Jag vill inte enbart överleva, jag vill leva. Känna mig full av energi och lust, glädje och nyfikenhet. Känna sorgen också – ibland, inte som ett konstant tillstånd. Jag vill göra upp planer, tro att mitt skrivande kan utvecklas. Det känns bokstavligt så, som att det ska vecklas ut från att ha varit hårt hopknutet, inom mig. Nu vill jag släppa ut orden och tankarna.

Jag skriver önskelista, den omfattar allt från en burk för diskmedel à 50 kr på Stockholm Design (att dutta diskborsten i när jag diskar) till en bil, musikanläggning, bokhyllor, garderob, färg till skrivaren, tvättkorg. Det är också framtid.

Och samtidigt är allt vi alla har endast den här dagen som just börjat. God dag på er alla!

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i önskelista, glädje. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Framtiden

  1. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Godmorgon själv, lilla lärka! Fint att läsa dina ord! I morse kom jag på ett annat av mammas uttryck (apropå att jag låg och lyssnade efter duvorna om jag skulle behöva rusa ut o spruta vatten på dem): ”Jag sover som katten när mor kärnar”. Det var precis det jag gjorde.
    Hej o kram, B

  2. Karin skriver:

    På kvällen får den late brått! Det sa farmor också. Kanske är det typiskt för södra Dalarna?

    Jo, framtiden är ju inte riktigt vad den varit, men den finns och det går att hitta på en hel del bra. Lyxen att ha tid att skriva är nog den allra största skillnaden mot det där full-fart-framåt-livet som man höll på med utan att riktigt stanna upp och tänka ”mot vad?”. Att komma igång med en berättelse om människor och platser som man hela tiden längtar till att få hålla på med. Det är också en sorts lycka. Och gratis!

    • beskrivarblogg skriver:

      Ja, gratis. Insatsen är lite disciplin och ensamheet för min del! En ny värld.

      • Karin skriver:

        Ja, det behövs, tid och frid. Men så börjar man befolka sina berättelser med personer som man gillar och andra som man hatar och hej och hå, jag varnar dig, för rätt som det är ha man inte tid med några andra än de där figurerna som alla hoppar jämfota av otålighet att få berätta vidare.

      • beskrivarblogg skriver:

        Ännu hoppar inga andra figurer jämfota än jag själv och ”de mina” – har gjort ett pussel idag med diverse lik- och olikfärgade pusselbitar, och bläddrat i anteckningsböcker från de senaste 20 åren – nu kan jag inte sova. Apropå jämfota.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s