Idag är jag gråtmild (det går nästan över när jag skriver ordet, vilket dumt ord).

Det är grått men ganska varmt ute, blåser. Somnade sent och vaknade tidigt, somnade om. Det är mycket som snurrar runt i mig, utan att jag kan plocka fram något specifikt. Två anddrakar ryms inte riktigt i samma å, sjasar varandra fram och åter utan tydligt syfte eller genomförande. Jag känner mig sådan idag, som om jag föser mig själv hit och dit utan att veta vart och varför.

Skrivbordet är belamrat med gamla anteckningsböcker, att bläddra i dem gör mig inte gladare. Alltför mycket är som det var, fast i andra former – jag var ofta olycklig då också. Eller varken eller. I alla fall inte full av glädje. Jag läser om hur vi jobbade med båten, som vi döpte till ”Eljest”, eftersom hon ju var lite eljest. Hur vi bodde på ön, och fixade med båten, åt, drack och älskade. I maj för många år sedan. Före. Nu är det efter.

Bodil Malmsten hävdar att ”det var inte bättre förr, det var bara förr” – hon har som vanligt rätt. Det var bara förr.

Anteckningsböckerna är blå, svarta, gula, gröna, en har Hopi-indianer på pärmen, en från 1989 hade jag bara skrivit två sidor i. På den pärmen har jag klistrat ett foto av Emmeline Pankhurst (1858-1928) från National Portrait Gallery i London, hon var en av de suffragetter som tidigt kämpade för kvinnlig rösträtt (samtidigt som hon födde fem barn under tio år). Jag gillar bilden på henne, i hatt och med förmodat svandun runt ärmar och halskrage, hållandes lornjett i ena handen. Formatet på fotot passade precis in på anteckningsboken, som är lagom stor att bära med sig. Syster min skickade kortet från besök i London.

En annan har brun ”patinerad” pärm, från Perga, med handgjort papper. 1995 köpte jag så dyra anteckningsböcker. Jag älskar att ta i den, och om jag kunde så skulle jag sätta nya papper i den. Den 16 januari 1995 skrev jag om nattens dröm – mamma låg i en säng och skulle dö, hon sade ”jag skulle vilja vara nära någon”. På kvällen såg jag en film, Nostradamus, som jag tyckte var tjatig. Den 17 januari drömde jag om både snöskred och jordbävning som jag överlevde.

De här anteckningarna mäktar jag bara med en liten bit i taget. En notering från 1999: det här var jag tämligen nöjd med, då: min bilkörning, min relation med bästa vännen, min kondition och min vikt, att jag uttrycker mig väl och har en bra röst. Det stämmer fortfarande. Då handlade det om ”possibility reframing”, att vara alert för potentialer och min personliga förmåga att agera för att förstärka det som redan är bra. Det är inte fel idag heller.

Jag hade en dröm om att rida på Island också, det har jag fortfarande.