Jag försöker låta bli att fantisera om vad du gör i Danmark – eller var du nu är. Hur du mår, vad ni äter och dricker, vad som är roligt medan ni sitter där i bilen, och vad som är trist? Är det tyst så som det kunde vara vilsamt tyst mellan oss? Eller babblar ni båda hela tiden? Vad pratar ni om?

Allt det här skulle jag kunna fantisera om, och plåga mig med. Jag låter faktiskt bli. Det ligger bara som ett ständigt litet medvetande längst bak i hjärnan, förmodligen i reptilvarianten – jag blir mordisk när jag tänker på dig just nu!!

Du använder mig lika mycket som henne – och vi låter oss användas båda. Jag blir till och med glad när du använder mig, när du kommer och vi har trevligt tillsammans och älskar. Som förr. Och så försvinner du, med henne. Det måste vara jobbigt att fördela sin tid och sin lust och glädje sådär. Du lät lite generad att jag ringde just när ni satt i bilen på väg till Danmark. Förmodligen hade du inte tänkt säga något om resan till mig, du kunde ju ha låtsats att du var i huset som kanske ska säljas. Hur ofta ljuger du för mig?

Jag ljuger inte för dig, längre.

I natt insåg jag att det finns ett konstigt samband mellan att jag mår ganska bra för tillfället, och inte just är deprimerad som i höstas/vintras – och att jag då parallellt blir ledsnare över dig och det du har för dig.

När jag mådde som sämst hade jag på något sätt lyckats stänga av dig. Vi hade heller just ingen kontakt då. Nu har vi setts och haft det gott, och konsekvensen av det blir att jag mår sämre därför att jag mår bra! Moment 22.

Jag behöver träna på att inte låta mitt välmående hängas upp på dig och det du gör, eller inte gör.

Jag måste lära mig att det är jag som avgör hur jag mår. Jag väljer faktiskt att vara glad, lycklig eller euforisk (fast det var länge sedan!) – ingen annan gör mig varken det ena eller andra. Inte ens du.

Då blir följdfrågan automatiskt: varför väljer jag att vara olycklig? Är det så himla tryggt att känna igen sorgen och ledsnaden, att jag blir alldeles vilsen när det trillar in lite glädje i stället för elände? Är tryggheten i det ”välkända helvetet” bättre än ett möjligen gladare, okänt och oprövat liv?

Kanske är det även i det sammanhanget reptilhjärnan som bestämmer mina val. Som beskyddar mig med välbekant ångest. Den måste gå att träna upp, fås att undvika de gamla inkörda spåren och hitta nya sätt att känna och tänka. Även om det är sent i livet, så är det inte för sent.