Två tämligen feta ringduvor med vackra vita skjortkragar går och pickar i gräsmattan. Det har nyss regnat rejält och kanske kommer det upp maskar och annat ätligt för duvor. Sjön är blank igen, småfisk snappar luft. Jag vill inte gå ut, hundarna vill gå ut – om en stund. Just nu är de nöjda att ligga och slöa under bordet.

Önskar att jag tyckte det vore skönt att ligga under bordet också. Känner mig bakis idag, som om jag druckit för mycket, när sanningen är den att jag antagligen skrivit för mycket om svåra saker. Och pratat med dig som är hemma från Danmark. Det var du som ringde, inte jag. Jag ska inte smickra (?) mig med att du ringde av annan orsak än att du ville höra om jag kunde förklara varför din dator inte går igång. Det kunde jag inte. Så mycket mera blev inte sagt. En del förblev osagt.

I går kväll låg jag och fantiserade haiku igen, dvs jag fick inte till någon, men försökte. Min hjärna var för tom eller för full. Jag skrev i stället inköpslista till vännen som kommer till Sverige idag och hit i morgon, försökte tala om vad som finns i skåpen och vad som är slut. Hon hävdar att de kommer i morgon förmiddag, vi får väl se. Tidsoptimist är hennes andra namn. Fel, tredje namn, bästa vän hennes andra.

Har tittat på mina variationer på synopsisar, rubrikord, pusselbitar, 50 ”saker” som ska med i min bok. Inget inspirerar mig idag, så då får jag skriva utan inspiration. Mina inspirerande saker är inte här, de är i huset där jag bor. Här finns sjön och hundarna, men idag räcker de inte till. Jag får skylla på att det är lågtryck och att det är det som gjorde att jag vaknade med huvudvärk som höll i sig över städningen och håller i sig ännu.

Det kan vara så, jag minns att mamma alltid fick ont i huvudet när det skulle bli oväder. Det slog aldrig fel.

Häromdagen läste jag om en författarkollega (!) som inte minns särskilt mycket av sin barndom. Det gör inte jag heller, och jag vet inte om det jag minns är minnen eller berättelser som någon berättat för mig. Eller om det är mina egna berättelser.

Jag minns t ex inte om vi kramades särskilt mycket hemma. Tror inte det. Minns att mamma brukade kittlas och att jag tyckte väldigt illa om det. Hennes händer blev vassa och kändes inte alls snälla. Pappa ville kramas och pussas, gärna när han var lite full – och det var äckligt, äckligt framför allt med lukten av sprit och vetskapen om att det skulle bli bråk när mamma kom hem och såg hur han var.

Vi syrror kramades inte just heller, då, men vi brukade ligga och ”rita” på varandras ryggar genom pyjamas eller nattlinne innan vi somnade, och sedan gissa vad den andra ritat. Vi hade våningssängar i ett och samma rum, det kommer jag ihåg, men jag kommer inte ihåg hur ritandet gick till – låg vi alla i samma säng? Eller delade vi upp oss? Två systrar kvar att fråga. De har kanske bättre, eller annat minne än jag.

Själv kramas jag kanske t o m lite för mycket, eller rör vid människor snarare. Jag har lärt mig att inte ta i folk jag inte känner, men har nog gjort det också förr. Ibland har jag då upplevt hur den andra blir stel i kroppen och inte ger något som helst gensvar. Fel person att röra vid eller krama, alltså.

Jag kan också bli lite full i skratt över hur vi ser ut när vi kramas, ibland. Den ena personen böjer sig in i kramen, kanske med rumpan ut bakåt, medan den andra står rakt upp och ner. Det verkar vara farligt att kramas med hela kroppen, oavsett vem det är som kramar respektive kramas. Överkropparna kan få röra vid varandra, men inte de lägre regionerna.

Nu släppte jag ut hundarna och duvorna flög raskt härifrån. Det småregnar fortfarande.