Allt som brukar vara i sovrummet är nu staplat på vartannat ute i vardagsrummet. Jag har nämligen börjat spackla väggarna för att småningom måla. Mitt stora tunga skrivbord står kvar, och sängen är utdragen mitt på golvet så att jag har huvudet åt annat håll än annars – och jag kan inte sova. Feng shui eller enbart inbillning, så är det frustrerande att gå upp när klockan är halv 2 och koka te (som förmodligen gör det ännu svårare att somna).

Återstår att sätta på datorn och skriva. En-samhet, två-samhet och understundom tre-samhet har spökat i mitt huvud de senaste dagarna.

Numera lever jag ju ensam för första gången i mitt liv. Jag har alltid tidigare varit en av flera, först hemma under uppväxten när vi var sex i familjen. Direkt efter studenten flyttade jag ihop med min blivande man, vi fick med tiden tre söner – och när vi skilde oss efter nära 40 år flyttade du och jag tillsammans till Ronna utanför Södertälje, innan du kunde byta till ”vår” lägenhet i stan.

Två-samhet, och före våra respektive skilsmässor, tre-samhet. Nu en-samhet.

Om man enbart ser på det från sifferperspektiv har entalet sina fördelar likaväl som nackdelar. En fördel är att jag kan gå upp mitt i natten och sätta mig och skriva i köket, utan att störa någon. Å andra sidan, om jag nu levde i två-samhet skulle jag kanske inte behöva stiga upp. Jag skulle kunna sträcka ut en hand och röra vid dig, kanske få dig att vakna och krama om mig och så kunde jag somna om.

Tre-samhet är inte bra. Ibland kan det kanske vara spännande och ge vardagen en energi som den äktenskapliga vanan inte längre orkar med. Men för min del, kanske också din, innebar det också smussel, lögner och skuld. Solkig självbild. Svek. Det är skönt att den tiden är borta, idag kan jag faktiskt inte vara otrogen någon annan än mig själv. Jag saknar inte tre-samheten, men jag saknar dig.

Saknar närheten, dina händer, smek och sex, marmeladkok och dina brödbak. Samtalen om viktigheter som vad vi ska äta till middag, eller hur du vill att din begravning ska vara. Att det ska spelas Dire Straits för dem som kommer till kyrkan för att ta adjö. Att du helst vill ha en ”cowboy-kista” med granris på. Att jag tycker det duger fint för min del att blåsas ut över saltsjön någonstans, om det går. Annars struntar jag i vilket, och lär inte klaga så att det märks.

Numera hoppas jag att dina barn vet om hur du vill ha det, och ser till att du får det som du vill, när det blir dags. Jag lär inte bli inbjuden, även om jag lever. Jag sörjer dig, och oss, idag.