Fuktluftighet – ord skapat av Maria Tomsby på 1av3, som jag gärna lånar. Ett ord som vackert beskriver det väder som råder idag. Det går nästan att ta på fukten i luften, det är mycket varmt och lätt disigt nu, efter en solig morgon. Jag sitter ute i bikini, hade önskat att jag kunde vara naken, men tar hänsyn till grannar och andra som kanske passerar på vägen.

En ny liten sädesärla, en hona, var just upp här på altanen och hälsade på. Den trippade runt och vippade på stjärten och gick härifrån efter ett par minuter. Nyss sket en fågel i boken jag läste, datorn är lättare att torka av om det skulle hända igen.

Om jag nu skulle behöva ännu en anledning att faktiskt skriva, även idag.

Juli är semester, tänkte jag igår. Och insåg att jag inte har semester längre. Jag tror inte att jag saknar det, jag kan hoppa över alla goda råd om hur man undviker att stressa ihjäl sig av allt som ska hinnas med och upplevas under semestern. Jag behöver inte planera, köpa nya semesterkläder, boka biljetter, få ont i fötterna av att turistgå på hårda stadsgator, eller fotografera en massa ”saker” som halva världen redan har fotograferat.

Däremot saknar jag att inte mera ha tillfälle att sova i en båt, som ligger med ankaret fast i stadig botten och linorna i land lagom sträckta. Det är en sovmiljö som inte överträffas av någon annan jag upplevt. Det kan gott vara lite lagom blåsigt, båten ska röra sig i vattnet, och jag vaggas till den mest läkande sömn.

Vaggar mig gör jag ibland utan båt, och ibland sjunger jag för mig själv den vackraste vaggvisan:

När trollmor har lagt de elva små barnen

och knutit hop dem i svansen

då sjunker hon sakta för elva små barnen

de vackraste ord hon känner

ho aj aj aj aj buff

ho aj aj aj aj buff

ho aj aj aj aj buff buff

ho aj aj aj aj buff

Vem som skrev den har jag glömt, men inte orden och inte melodin. Någon, mamma?, mormor?, måste ha sjungit den för mig när jag var barn. Det har jag också glömt.

Och nu har själen min fått ro också.

Jag har stängt av (för gott) det spelkonto jag hade kvar, och kan inte öppna nya utan bankkort. Tack vare systers, och skrivkompisars, omtankar och push. Utan dem klarade jag det uppenbarligen inte, men med mitt nödrop igår i bloggen besvarat kunde jag göra det. Tack!

Lika trösterikt och gott som den gamla vaggvisan.