Kära, lilla (betyder enbart att du är tre år yngre än jag) syster – jag är glad att du läser det jag skriver, jag blev så glad att jag grät!

Sedan ringde jag och vi pratade. Och nu är jag ledsen över att du inte vill uppröras, och jag förstår inte som du inte förstår det jag säger det du säger – det enda jag hör är ”upprör mig inte”.

Du har läst mitt brev till mig själv 2026 , en önskedröm, ofarlig jämfört med verkligheten. Du har också läst det som föregick det inlägget, som ju faktiskt handlade om mitt spelande. Var det det du läste? Är det fantasin som är så bra skriven att man kan glömma verkligheten?

Du kommer kanske på besök nästa vecka, men vill bara stanna över dagen. Jag skulle vilja att du stannade över natt, och jag har talat om det för dig.

Jag vill prata med dig. Inte för att du ska säga att jag har rätt, bara för att du ska lyssna. Jag ska lyssna till dig.

Du lever ditt liv som du vill. Jag lever ett liv som jag inte vill. Det är sant att mitt liv förändrats på ett sätt som jag inte ville. Ditt liv har inte förändrats, säger du, men det har det – du har pensionerat dig. Det är sant att du hade lättare för mig och mitt liv, förut.

Men jag lever mitt liv nu, du lever ditt liv nu. Kan du inte bara säga att du ser att jag lever? Jag ser att du lever, och jag (skit) vill att du lever mera! Också om det gör ont!

Släta inte ut livet, låt det vara buckligt och snubbligt, lev – och allt detta är mina förutfattade meningar och min syn på ”alla andra dagar ska vi leva” (en dag ska vi alla dö, … P-O Enquist, Ett annat liv).

Du är min syster, jag älskar dig, har aldrig sagt det, men så är det. Jag tror att du älskar mig. Ditt liv är OK för mig om mitt liv är OK för dig. Innerst inne.