Det är 2026.

Jag känner fortfarande igen mig i spegeln, är lite mera böjd, lite skrynkligare och gråare, men också gladare och friare än jag var för femton år sedan. Jag är tillräckligt frisk.

I vinter fyller jag 84. Det har jag svårt att riktigt förstå. Visst känns det i kroppen och ibland i huvudet att jag är GAMMAL, men inte att jag är så gammal. Jag sitter vid datorn och skriver ett par timmar varje dag, jag håller kontakt med läsare och vänner, ibland kanske mera än de önskar.

För femton år sedan hade jag svårt att inse att det var jag som var Margareta, 69.

Jag hade precis vågat börja blogga och skriva om det som då upptog hela min tillvaro – spelberoendet och saknaden efter dig, och vårt liv tillsammans. Det kändes länge som om livet snart var slut, och att det var meningslöst att önska en fortsättning. Jag var ju så gammal… Och så ensam.

Idag är jag fortfarande spelberoende, men inte längre spelmissbrukare. Det är stor skillnad. Dig saknar jag fortfarande. Ensam är jag numera när jag vill vara det. Och gammal, tja…

Det är också stor skillnad på mitt självförtroende när det gäller att skriva, och främst beror det förstås på att jag fått tre böcker utgivna under de här åren. Tre böcker som fått ett gott mottagande av både kritiker och läsare. Jag har inte blivit rik på böckerna, men de har sålt bra och den första översattes också till engelska.

Familjen – och du – reagerade oväntat positivt på mitt skrivande. Jag var rädd att ni skulle vara ogillande, tycka att jag lämnade ut oss alla när jag skrev, även om det var mitt perspektiv som skildrades.

Jag fick påpekanden om att jag inte kom ihåg hur det var av mina systrar, som hade andra minnen än jag av vår uppväxt. Och du tyckte att jag skildrat dig som en egocentrisk och känslolös övergivare – det tyckte jag då att du var. Ni som har läst min första bok kanske kommer ihåg att jag inte ens försökte skildra hur du mådde i allt det som hände när vi skildes åt. Jag var helt upptagen av mig själv. Det var min bok jag skrev. Men i övrigt var de allra flesta glada å mina vägnar. Och uppmuntrade mig att fortsätta skriva.

Den första boken hette ”Från spelmissbruk till spelberoende” och det verkade som om många tyckte det var en konstig titel. Men det jag avsåg var att berätta om min syn på spelberoendet, att jag förmodligen aldrig skulle bli av med beroendet, men kanske kunna begränsa eller t o m avstå från missbruket. Jag behövde skriva den boken av rent terapeutiska skäl, den hjälpte mig mer än något annat att försonas med det jag gjort.

Jag kunde aldrig betala alla mina skulder, vare sig de som handlade om lånade pengar eller de känslomässiga. Skuldsanering fick jag efter flera år, och därmed slapp jag Kronofogde och betalningsanmärkningar. De känslomässiga skulderna fick jag bestämma mig för att leva med, och hoppas att du också skulle kunna göra det. Du var den som främst skadades av mitt spelande.

Bok nummer två var enbart lust och glädje. En fantasi, ingen koppling till någons verklighet, allra minst min egen. Den var som en storstädning av själen, orden bara trillade ur mig och hamnade i någon sorts ordning – med god hjälp av förlagets redaktör och lektör blev det en bok! Titel: ”Till själens fromma”!

Mina böcker står här i bokhyllan, både inbundna och i pocket – och jag bläddrar ibland i dem. Om inte annat för att kolla om jag skrivit just det jag nyss skrev förut… Ibland har jag ju det.

Trean var den svåraste att skriva färdigt. Jag hade både mina egna förväntningar och läsarnas att leva upp till. Den tog också längst tid, tre år. Jag kan inte säga om den blev bra, om den klarade förväntningarna. Men den sålde hyfsat, och har tryckts om.

Om ni inte minns det, så heter den ”Gammal kärlek” och jag försöker där ge en bild av kärlek, ömhet och sex som något även en gammal människa behöver få och kan ge. Sexualiteten dör inte även om kroppen blir gammal, den tar sig bara andra uttryck.

Alla nöjer vi oss inte med att titta på TV på ”hemmet”, vi vill fortfarande räknas in bland de levande, och uttrycka våra liv och våra önskningar. Trots att vi vet att vi snart ska dö. Tills dess vill vi leva varje dag. Den som är yngre tror kanske oftare än vi gamla att livet är oändligt. Nu är jag 84, jag är glad i livet, men jag är inte nöjd. Än.

Någon uttryckte livets mening ungefär så här, jag tror det var David ”Wanted” Larsson: ”Om jag kan dö med ett leende, så kanske det räcker som meningen med livet”. Tack David!

Jag hoppas jag ler när livet är över. Just nu gör jag det, när jag fortsätter skriva på nästa bok!