En liten seger i går igen – jag avslutade ännu ett spelkonto (där jag kunde ha spelat utan bankkortet), och jag har mina 275 kronor kvar på bankkontot. Tack vare goda kompisens råd att jag skulle slänga in ett mejl och avsluta. Gott med en sådan. Syster B stödde mig också, men mera lågmält…

Kanske är det här en skiljeväg när det gäller mitt spelande. Jag är innerligt trött på det, jag är less på att börja darra av spellust så fort jag har några kronor över, jag vill verkligen inte slänga ut de få pengar jag har genom fönstret – för det är ungefär det jag gör när jag spelar. Ev vinster spelas ju omedelbart bort, det blir aldrig något slut på plus. Alla med någon sorts vett i skallen skulle ha lagt av för länge sedan – men inte jag. Jag var av någon anledning tvungen att fortsätta hit. Hit. Inte längre.

Nu sker mina avslut av spelkonton, mina (historiska!!) återfall och hela min emellanåt eländiga tillvaro för öppen ridå, jag skriver om alltihop. Den som vill kan läsa. Förundras och kanske förfasas, jag hoppas de som har livet framför sig förfasas – och blir så j-a rädda att de aldrig prövar på! Men jag vet att vi alla gör det vi gör, alla skapar sina egna erfarenheter, och ibland kostar de mera än de borde.

Tarot-kortet idag är Solen. En symbol för skaparkraft och kreativitet, ”livet har äntligen förvandlats från en prövning till en njutning”. Frihet från begränsningar och ett nytt medvetande. Stämmer ju fint på mitt skrivande. Åtminstone ibland!

Alkoholist lär man ju vara resten av sitt liv, OCH även alkoholisten kan låta bli att dricka. Spelberoende är jag därmed förmodligen också resten av mitt liv, OCH jag kan låta bli att spela. Blott en dag, ett ögonblick i sänder… Lina Sandell visste vad hon talade om. (Hon skrev över 1700 dikter, bland andra ”Tryggare kan ingen vara”, ”Blott en dag”, ”Bred dina vida vingar” och ”Jag kan icke räkna dem alla”. Plus ”Lilla svarta Sara”.) Innan hon dog 1903 blev hon både dement och stum… Kanske skulle hon bli förskräckt att hitta sig själv i det här sammanhanget.

I Aftonbladet idag läste jag en recension av Roberto Bolaños samlade dikter, ”Det okända universitetet”. Jag har läst om författaren i Bodil Malmstens blogg, och varit nyfiken – nu är jag ännu mera övertygad om att jag vill läsa någon av de böcker som finns översatta till svenska. Han såg sig själv som poet i första hand, prosaförfattare i andra, och menade att poesin överträffar prosan på alla områden.

Skriv dikter alltså? Om nu poesi är överlägsen prosa, varför är det så relativt få som läser poesi jämfört med läsarna av alla sorters prosa?

För att hoppa från hatt till galosch (ännu en påminnelse om dig) så hoppas jag att jag får den utlovade färgen till sovrummet i morgon! Huset ser ut som om jag skulle flytta, igen – prylar, böcker och allehanda pinaler överallt. Utom i sovrummet som ska målas, där står bara ett tungt bord och min säng kvar. Det är alltid trist att sova ensam i en säng, och ännu tristare när sängen står mitt på golvet i ett spacklat och kalt rum.

Nu har jag trampat runt i huset en stund, borstat tänder som jag hade glömt efter frukosten, skakat mattan i toarummet, flyttat några böcker. Trappen behöver sopas ren från allt ”trädfnas”, men det regnar. Svalorna flyger ett par decimeter över marken, kryssar mellan träden. Gräset växer.

Jag kokar kaffe, dvs värmer vatten och tar fram burken med snabbkaffe. Klockan är strax 9. Och direkt därpå kvart i 10!

Någon fantastisk inspiration har inte gripit mig. Jag har gottat mig åt Ingrids boktankar – en alldeles fantastisk bokblogg med roliga andra blogglänkar och massor med lästips och bokfunderingar. Hur kan och hur hinner Ingrid läsa och skriva allt? Och dessutom leva och motionera sin fina hund? Hon är numera också medlem i 1av3!Vissa dagar känns redan från början längre än andra. Det här är en sådan.

Min systerdotter skrev på Facebook ungefär följande: ”Om det är lördag och man börjar fundera på om man ska baka hallongrottor eller finska pinnar, då vet man att man har tråkigt” – hon är ung, så det är nog sant. Jag funderar just inte på att baka, och därmed inte heller på vad jag skulle baka, om. Jag vet att jag har tråkigt ändå, just nu.

Önskar att jag kunde flyga som svalorna – men jag skulle förmodligen krocka med ett av alla träden! Sädesärlorna håller sig mest på backen, de hittar tydligen vad de behöver där.

Jag har just talat med en gammal vän som bytt ut sitt knä. Hon var på bättringsvägen, och undrade hur jag hade det? Och jag talade om att jag skriver, mycket. ”Var/vad då?” – ”I min blogg och på 1av3, skrivsajten. Du kan läsa min blogg om du vill.”

Men nej, det där med bloggar hade hon aldrig begripit sig på, varför skulle man blogga, och hennes dator var så skruttig, och hon själv så dålig på tekniken, så…

Ännu en person som inte vill läsa mina skriverier, jag bjöd in och hon undvek att säga ja eller nej. Så då fick hon inte veta vad min blogg heter (även om jag tror att jag talat om det tidigare), eller skrivsajten. Det här avvisandet gör just inte ont, jag blir bara undrande över vad det är som händer i henne? Detsamma som i min syster som inte heller vill (tror jag) läsa? Och varför inte säga ”jag är inte intresserad, jag vill inte läsa”?

Skit samma, andra vill!

Gula lappar, innehållsförteckning, synopsis, pusselbitar och olika färger – alltihop tips för att skriva och sortera det man skriver så att det småningom blir en bok! För all del, förutsättningen för det är att det finns en massa ord på lapparna och i resten… Och att orden är spännande, roliga, intressanta, rörande, läskiga att läsa…

Så, vilken pusselbit ska jag skriva idag? Klockan är 13, det är en låång söndag.