Jag har just förbundit mig till att skriva om mitt spelberoende, eller snarare att skriva, även om jag inte har lust. Det är det jag gör nu, om en timme ska jag ”redovisa” hur jag lyckats med min föresats. Jag deltar i en övning initierad av Jurgen Wolff på Ustream, kallad MAD, Massive Action Day.

Det hela handlar om att agera i stället för att vänta, att lova sig själv att göra allt för att förverkliga sitt livs dröm. Och checka av en gång i timmen hur jag lyckas hålla löftet till mig själv. Ungefär som nyårslöften, men viktigare. Och timsvis respons på hur integrerade mina löften till mig själv verkligen är i mig. Så jag skriver.

Jag har min blogg, med temat ”om att skriva för att leva, eller leva för att skriva”. (Här fick jag ont i axlarna eftersom min stol är för låg för bordet där jag skriver, var alltså tvungen att avbryta för att hämta en kudde.) Den bloggen och skrivsajten 1av3 har räddat mig från mycket ångest över mitt spelmissbruk, och förhindrat en del. Det är inte alls så att jag har slutat helt och hållet, eller så att jag är säker på att jag kommer att sluta.

Men jag har lärt mig att tala (eller mera korrekt ”skriva”) om när spellusten drabbar mig, har lärt mig att be om hjälp. Och det har fungerat. Jag får stödet, som t ex hjälpte mig att avsluta ännu ett spelkonto, jag har fått tipset att klippa mitt bankkort, jag ser till att jag enbart har kontanter när räkningar och hyra är betalda, bankkontot ska vara tomt. Vem vet vad jag annars kan hitta för sätt att spela bort ännu mera pengar?

Än så länge är jag alltså på stadiet ”knep för att förhindra faktiskt spelande”. Det är ett ganska befriande stadium, jag känner mig hyfsat trygg.

För ögonblicket tror jag t o m att jag kommer att ha råd att köpa lite småsaker till huset – sådana fantasier har jag inte ens brytt mig om att ha på mycket länge. Jag har just nu faktiskt pengar över i plånboken, och eftersom jag inte har något sätt att ta mig härifrån betyder det att jag får leva på det som finns i frysen och behålla pengarna ett tag till!

Är det därmed OK att ”bara” hitta olika sätt att förhindra mitt spelande? Borde jag inte i stället fördjupa mig i orsakerna till att jag för några år sedan började spela på internet? Kan jag bli en spelare som inte spelar, ungefär som alkoholisten som inte dricker? Eller måste jag bli bombsäker på att jag aldrig mera kommer att spela på internetcasinon?

Det där är frågor jag inte kan besvara nu. För mig räcker det i ögonblicket att jag inte kan spela. Det räcker att jag gjort det mycket svårt för mig själv att spela. Min hjärna kan säkert hitta utvägar om den börjar jobba på det. Just nu är min vilja att inte spela starkare än resten av hjärnan. Och skrivfingrarna snabbare än tanken.

Så jag skriver så mycket jag bara orkar, jag drömmer konstiga drömmar där familj och vänner och kollegor blandas i de mest absurda situationer. Jag tänker ensamma tankar och tycker ibland synd om mig. I nästa stund gläds jag åt nya skrivvänner, åt den kärlek jag får och ger, åt att du och jag kan träffas och fortfarande älska varandra, en stund, någon gång.

Jag är tacksam mot mitt liv som ger mig de här erfarenheterna, även om jag kanske kunde levt gott dem förutan. De har fått mig att skriva. Just nu har jag faktiskt skrivit i tre kvart utan andra avbrott än kuddhämtning.

Nu är det dags för lite lunch innan Jurgen Wolff kommer på Ustream TV och säger kloka saker.

Hade glömt att min internetuppkoppling här på landet är för långsam för TV-tittande och chattande… Så jag har kopplat bort den förmodligen värdefulla informationen från Jurgen Wolff och får klara mig utan. Skriva ska jag under resten av eftermiddagen, så mycket jag orkar. Nu ska jag äta upp yoghurten.

Inser att jag kan tugga och skriva samtidigt – det jag tuggar är müsli, inte yoghurt.

Vädret utanför mitt fönster är skiftande idag, för en timme sedan hängde regn och åska i luften, vi hade ett strömavbrott några minuter, men nu skiner solen igen. Det blåser och är lite molnigt, någon sorts väderväxling känns det som. Huvudvärk, om av hunger eller oväder är oklart. Kanske skrivvånda.

Jag har läst bloggar idag, om skrivande och om annat. Alla som skriver, och framför allt alla som har publicerat sina skriverier i någon form och är igång med nästa bok, är så målmedvetna. Eller så har de flera böcker igång samtidigt. De sätter ett mål att skriva 6 timmar per dag, och så gör de det. De hämtar inga kuddar att sitta på, eller äter mitt i skrivandet. De skriver. Jag vet inte om jag ska bli imponerad eller inte. Det är nog bara min olycksaliga förmåga att alltid jämföra mig med andra och oftast till min nackdel, som spökar.

Jag är väldigt nyfiken på vilka som läser min blogg, och framför allt vad det var som gjorde att bloggen för ett tag sedan hade 140 visningar på en dag. Några mönster i de dagar som haft flest visningar ser jag inte. Om det handlade om en eller ett par personer som tog sig igenom många av mina 300 inlägg så tycker jag synd om dem! Det måste ha varit en ganska deprimerande läsning.

Glädjen har inte infunnit sig förrän under de senaste månaderna – och för all del, den fanns i de riktigt gamla texterna, från före kraschen i november 2009. Då när jag enbart skrev om hur glad jag var i dig, och hur bra vi hade det, om loppisar och auktioner, brödbak, lingonplockning och grannfester – sådant som också var sant. Jag ljög inte, jag talade bara inte om allt.

Nå, nu har bloggens visningar ramlat tillbaka till 20-30 per dag, och ibland färre ändå. Jag har få officiella följare, skulle gärna se att flera läste regelbundet. Vill gärna att flera läser över huvud taget, det må jag ju stå för. Jag vill bli läst. Och jag vill att den som läser talar om vad som händer i honom eller henne, om läsningen väcker någonting.

(Det finns ett uppmuntrande verktyg i det här ordprogrammet som heter ”antal ord” – just nu är de 1056, på nätt en timme. Det motsvarar ungefär två sidor skriven text – hur många sidor ska min bok ha? Den bok jag läste senast, ”Anfäkta” av Peter Jungerfelt, var på 206 sidor i pdf-format, centrerad text på ganska smal bredd. Ska kolla hur många ord per full sida – det var bara 175! Kanske en gles sida, med korta meningar. Jag vet att jag någonstans har sett någon form av mått på en ”vanlig bok” – men var?

Nu kom jag av mig lite, efter kopiering av text och koll av antal ord.)

Egentligen skulle jag just nu vilja krypa i säng, men min säng är tom. Det är inte roligt att ligga ensam i en säng. Jag saknar dig i min säng. Saknar att inte hitta dig där när jag sträcker ut en hand mot din i natten. Det enda jag hittar är min bok och mina glasögon. De ligger där du skulle vara – om jag fick det som jag tror att jag vill.

Vill jag det? Just nu vill jag i alla fall inte vara din hemlighet längre, det har du kanske läst om du gått in bland ”favoriter” på din dator. På din begäran lade jag in adressen till min blogg där.

Vad vill jag med dig? Det är nog dags att jag ställer mig den frågan nu, och att jag hittar ett svar som känns sant. Hittills har det mest handlat om vad du vill med mig, för mig.

Vad det handlat om för din del vet jag inte mera om än ditt svar när jag frågade dig varför du kommer till mig ibland: ”att vi har trevligt, att det är roligt att prata, att vi har det bra sexuellt”. Så åkte du iväg efter två dagar och en kväll, och ringer sedan och säger att du tagit fel på veckodag, trott att det var fredag. Det var i torsdags.

Att leva helt utan en man, om det än är en man som sällan är hos mig och som dessutom har en annan kvinna samtidigt, det känns väldigt tomt. Jag har också min fd make här ibland, han är min vän och han vill mig väl. Han är inte ett alternativ på något annat sätt än just så. Du är det kanske inte heller.

Om du skäms för mig numera och vill hålla mig hemlig, vad gör det med den kärlek vi en gång talade om för världen och varandra att vi hade?

Var det inte kärlek, var jag bara ett tillräckligt trevligt och bra sällskap, som höll din rädsla för ensamhet stången? Och du min kanske, fast inte tillräckligt effektivt, eftersom jag trots att jag ”hade” dig, började spela på internetcasinon? Vi kallade det vi hade kärlek.

Jag vet inte, och om jag ställer någon sorts ultimatum får jag veta – jag är rädd för svaret. Då kanske jag verkligen blir ensam, fd make, bästa vän, syrror, barn och barnbarn och skrivkompisar till trots. Törs jag bli så ensam, nu när jag är så gammal som jag är. Sjuttio år nästa februari. Jag är inte beredd att besvara någon av mina frågor just nu. Inte vet jag vad kärlek är heller.

(Läspaus, kaffe. En halvtimme, tillbaka kvart över 15.)

Igår när jag läste ”Anfäkta” träffade jag på begreppet ”King Baby- syndrom”, använt av Tom Cunningham (som jag behöver läsa mera om). Så här skriver han om vad som kännetecknar ”King Baby”:

Blir ofta arg eller rädd för auktoritetsfigurer och motarbetar dem för att driva igenom sin egen vilja.

Söker godkännande och förlorar ofta sin identitet

Ger ofta ett första gott intryck men kan inte följa upp

Har svårt att ta personlig kritik och blir hotfull eller arg när han kritseras

Har en beroendepersonlighet och drivs till ytterligheter

Stöter bort sig själv eller är avskärmad från sig själv

Är ofta förstenad av ilska och besvikelse och är sällan tillfredsställd

Är ofta ensam även när människor finns runt omkring

Är kronisk gnällare och skyller andra för vad som är fel i deras liv

Känner sig inte uppskattad och anser sig inte passa in

Ser världen som en djungel full av fiender med själviska människor

Ser allt som en katastrof, en lögn och att det gäller liv eller död

Är absolut, allt är svart eller vitt

Lever i det förflutna och är rädd för framtiden

Har starka beroendekänslor och är rädd för att bli övergiven

Föredrar att charma uppåt och förnedra nedåt

Har känslomässig smärta inombords och förlorar kontakt med sina känslor (ledsna ögon – men säger att allt är bra).

Jag vet inte om den halvfeta stilen är Peters eller Tom Cunninghams, men det är en alldeles förskräcklig uppräkning av negativa och sorgliga saker. Jag kan känna igen en hel del av dem.

För att eventuellt bli klokare behöver jag lära mig mera om hans beskrivning av ”King Baby” och hans tankar kring varför de här yttringarna uppträder. Det är något som hör hemma i faktadelen i min bok om mitt spelberoende, liksom en referens till Peters bok ”Anfäkta”. (Inlagt i foldern Fakta spelberoende.)

Häromdagen läste jag Åsa Hellbergs blogg. Åsa jobbar med sexberoende och har själv varit medberoende till en man som var dysfunktionell vad gäller sex och relationer. Hon skrev om ”den röda tråden”, det tema som återkommit flera/många gånger i livet, det som ligger som en grund för alla de beslut och alla de val en människa gör i sitt liv.

En av mina röda trådar är just en som även Tom Cunningham tar upp, nämligen behovet av att bli godkänd, och konsekvensen att då ofta förlora sig själv – ”söker godkännande och förlorar ofta sin identitet”. Den tråden har lyst röd genom åren, under uppväxten hemma när jag ofta försökte få mormors godkännande, i skolan där jag var duktig, senare i livet. Inför män, i mitt äktenskap, i min otro, i min relation till dig.

Den här röda tråden har ofta bekymrat bästa vännen, som ibland har klippt av den – och gjort mig alldeles paralyserad med sin fråga ”vad vill du”!!!!????

Det har hänt att jag inte kunnat tala när hon ställt mig den frågan, halsen blir alldeles tjock och stel och inga ord kommer ur munnen. Jag vill bara krypa ihop som ett mycket litet barn och gömma huvudet i armarna.

Vad vill jag?

Det har alltid varit mycket enklare att tala om vad jag inte vill – och kanske är det ett steg på vägen. Nu vet jag att jag vill skriva. Ofta törs jag inte tro på att jag kan skriva, men jag vill ändå skriva. Och jag skriver ändå.

Jag vill också bli ”my own author”, något som är större än att kalla sig författare.

Jag vill ha tillbaka mitt liv. Ett liv där jag inte gömmer mig bakom någonting. Inte ens för mig själv. Ett liv där jag har uppskattande respekt för mig, och för det jag är. Ett liv där jag inte skäms.

Dessutom har jag en önskelista här i datorn, där första önskan är en disktrasa av lin… Diskmedelsburken med hål i som tidigare fanns med på listan har jag fått av min yngsta syster, och bokhyllorna som också var inskrivna där,  kommer jag att få från en granne som flyttar till hösten.

Disktrasan kanske jag faktiskt kan köpa alldeles själv nu när jag inte har spelat bort allt!

(2300 ord ungefär, alla inte mina, men ändå! Tack Jurgen Wolff och tack till mig själv som skrev.)