Ännu ett tomt dokument, vad kommer det att stå här om en stund? Inte vet jag, men jag skriver ju som bekant ändå.

Jag fick fotografier av mig själv som min syster tog förra veckan. De och jag var inte vackra. Jag hade dessutom på mig en sliten och urblekt, väldigt skön finribbad manchesterskjorta. Den gjorde mig inte vackrare, bara gråare och blekare. Och mitt hår ska vi inte tala om. Oklippt räcker.

På torsdag, om allt klaffar, får jag besök av min ”bonusdotter” som jag inte sett på säkert femton år. Vi tappade kontakten med varandra (hon bodde hos oss några år när hennes familj flyttade hem till Jämtland) och våra respektive liv fortsatte utan att vi visste, eller tog reda på, vad som hände den andra. Internet och min blogg, gjorde att vi fann varandra igen. Och nu ska vi ses. Lite nervöst är det, så många år har gått. Hon har familj och barn, mina barn som är jämngamla med henne är vuxna och har också de barn. Och jag är gammal, då var jag stor och stark.

Dessutom är mina skåp tomma, så vi får förmodligen börja med att åka och handla! Det ger sig.

Jag sitter ute och skriver, solen gömmer sig lagom mycket bakom moln och jag har stora träd som skuggar om den kommer fram. Det betyder att jag ser vad jag gör, en fördel emellanåt. Ett par björkpinnar har jag sågat upp, både med vänster och höger arm – och en såg. Gäddhänget jag skrev om häromsistens måste arbetas bort jämnt, några hantlar har jag inte hittat. Men inte skulle jag kunna stå en hel dag och såga, jag får ta en bit i taget.

Asken släpper sina frön över mig där jag sitter, små bruna fnas som ser ut som skorpsmulor.

Hela dagen idag har jag tänkt börja tömma toalettrummet och spackla etc även där. Hittills har jag inte gjort det. Kört en tvättmaskin har jag däremot gjort, och läst korrektur, tre kapitel ur Christian Johanssons bok. En ruskig historia. Soppa till lunch, lax och rostade grönsaker till middag, beklagligt nog utan vin.

Mobilen är tyst. Jag laddar och laddar och inser att jag behöver byta batteri när jag kommer i närheten av batteributik. Men det är ju inte på grund av dåligt batteri den är tyst.

Igår skrev jag en text som jag inte lade ut på bloggen eller skrivsajten. Där beskrev jag mig som ”utskriven”, det är nog det jag är. För ögonblicket färdigskriven, tröttskriven, tomskriven. Jag är trött på att skriva om mitt spelberoende, jag är less på att tycka synd om mig själv, lack på att tjata om pengar (eller icke-pengar, o-pengar), utmattad av att skriva ändå.

Och vet samtidigt att det är det enda som fungerar, att jag skriver. Kanske är det spelabstinens som spökar, finns det?Jag är stolt  över att jag inte spelat, och stolt över att jag målat, hallen också! Det blir så fint att det som fortfarande är avskavt och slitet blir fulare än förut! Ni vet så där som när man torkar målning i t ex köket. Du börjar på ett ställe och finner dig snart torka hela köket, eftersom det rena gör att det icke-rena lyser i ögonen!

Jag vill vara full av skrivlust och kunna säga att mitt manus ska vara klart sista augusti som Åsa Hellberg, med blogg som jag gillar och läser. Hon ska inte läsa en endaste bok innan hennes manus är klart, och hennes egen deadline är just sista augusti. Det är snart! Härom dagen hade hon skrivit sexscener som skulle fått hennes mamma att rodna, enligt bloggen. Är det något jag absolut inte kan så är det skriva om sex. Hur vet jag det – vet inte, har aldrig försökt, men tror inte.

Andra letar efter tid och ensamhet för skrivandet, har inte tiden och blir överlyckliga om de kan ta ledigt eller skriva på semestern, som Åsa.

Jag vet att jag inte behöver åka bort för att skriva. Jag är med mig hela tiden och det är jag som är skrivet. Det jag skriver om. Har inget annat, vet inte hur man gör när man hittar på – kanske hittar man på en del och hämtar en del ur sig själv? Kanske.

I kommentarer har jag läst  att det kanske är bättre att inte kalla det man skriver för självbiografiskt, eftersom man då måste ta hänsyn till sin omvärld och ”manipulera” sitt manus. Jag gör det redan, skriver inte ditt namn, kallar min fd man för fd man eller fd make, systrar enbart systrar eller syrror, barn och barnbarn, bästa vännen inga namn. Det blir tjatigt, och gör jag någonsin allt jag skrivit till ett färdigt manus kommer jag att skriva namn, påhittade namn. Och då blir det ju inte helt och hållet en självbiografi. Eller?

Andra letar efter tid och ensamhet för skrivandet, har inte tiden och blir överlyckliga om de kan ta ledigt eller skriva på semestern, som Åsa. Jag gnyr över att jag är ensam, och över att jag har tiden men inte ”kan”skriva…

Jante är tyvärr inte stendöd, han försöker tränga sig fram och ibland lyckas han. Inte lika ofta som förr dock när det gäller skrivande. Förr var han allenarådande, bestämde att jag inte kunde skriva alls.

Jag behöver puffar så att jag kommer igång att skriva. Det finns skrivpuffar på nätet. Här, IRL, puffas inte så särdeles mycket, en fågel då och då, en katt, hyresvärdinnan med sina hästar, korna som går förbi och jag står i vägen för, ån som rinner i sitt numera lilla vattenfall bredvid kvarnruinen. Gräs som växer, fasanen som fortfarande ropar förhoppningsfullt någon gång. Göken som jag inte hört alls i år, finns han inte här eller hör jag så dåligt numera? Grannar som är hemma eller inte, brevlådor fulla av reklam och ibland ett brev.

Jag har sålt en bok även idag på Bokbörsen, och fått betalt för den jag skickade idag.

Bonden kör förbi med höbalar, åt båda hållen, härifrån OCH hit? Begriper inte varför, men det gör han.

Till skillnad från Åsa H ska jag läsa en stund nu, någon av mina böcker som jag redan läst – en lättviktig en, kanske ”Get ready to kick some ass – Dancing with Mules”. Någon exakt översättning av boktiteln tänker jag inte ge mig in på.