Det är som om mina ord tog slut när det ofattbara hände i Norge.

Jag släpper in precis så mycket information om händelserna som min hjärna förmår ta emot, men jag kan inte uttrycka min sorg, min vrede eller mina känslor av hopplöshet.

Jag kan inte tänka mig in i att vara förälder till de ungdomar som dödades, eller till den man som dödade.

Jag har inga erfarenheter som gör att jag kan förstå vad som skapade hatet, våldet och beslutsamheten. Men jag är rädd att inga ord om kärlek förslår – möjligen kärlekens handlingar. Hur ska kärlekens handlingar vara möjliga, där också de som inte tidigare hatade nu hatar?

En tröst är de ord som en AUF-medlem yttrat och som citerades av statsminister Stoltenberg: ”Om en person kan visa så mycket hat, tänk då på all den kärlek vi kan visa tillsammans”. Denna unga människas mod och kraft ger mig hopp om en framtid också för de som överlevde i helgen.

Frågan nu är hur vi andra kan visa sådan kärlek och kraft. En annan fråga är hur vi hittills bidragit till att skapa ett hat som det som vansinnesdådet i Norge är ett uttryck för. Du, jag och alla andra, varje dag, överallt…