Tusen ord om dagen, säger Stephen King; Murakami betonar koncentration och uthållighet. Båda understryker att det är viktigt att skapa skrivrutin, sätta sig där vid datorn och skriva någonting, eller inte skriva, men sitta där. Och inte gå därifrån förrän något trots allt blivit skrivet. T ex de ett tusen orden…

Igår läste jag ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” av Haruki Murakami. En oväntat spännande och absolut läsvärd bok om hans passion för maratonlopp och plågsam träning, men också om skrivande och författarskap.

Några meningar fastnade hos mig, bl a hans tankar kring sitt eget åldrande. När boken skrevs för ett par år sedan var han runt 60, sprang långsammare än förr, men sprang fortfarande. Ett påfrestande maratonlopp om året. Och han skrev/skriver fortfarande. Så här säger han: ”Jag är på väg mot en fåordig, enkel mognad – eller om jag nu ska uttrycka mig ännu mer ödmjukt – mot en utvecklingens återvändsgränd.”

Någonstans i allas våra liv slutar utveckling, och kroppslig och mental avveckling tar vid. Jag minns nyss när pressen intervjuat Hasse Alfredsson i samband med hans 80-årsdag och han sade ungefär så här, ”fantasin har försvunnit, den finns inte längre”. Åldersmässigt befinner jag mig mitt emellan dessa två remarkabla män, i övrigt inga jämförelser. Men jag hoppas innerligt att min avveckling dröjer. Ännu har jag inte nått den fåordiga, enkla mognad som Murakami beskriver – snarare har jag just återupptäckte alla ord, också när jag inte tycker mig ha något att skriva om! Någon löpträning avser jag inte att börja med, där har tåget definitivt gått. Men ännu finns andra tåg.

Om en timme överger jag dator och skrivande för kantarellskogen. Det är torrt, men lär finnas kantareller i alla fall. Längtar efter en pytt med färsk lök, färskpotatis och kantareller – fantastisk sensommarmiddag! Vargarna får väl jag och mitt skogssällskap, granne som känner skogarna här, skrämma medelst högljudd sång… Här kommer Hasse Alfredsson tillbaka, det är hans ”Jag satte foten i en potta” som fungerar som skogsskrämma, åtminstone när jag går ensam!

Det här är inga tusen ord, bara drygt 300 – men det är fyra gånger flera tecken. Det får duga för ögonblicket.