Idag har jag ägnat morgonen åt tidig frukost, hundpromenad kl halv 7, tvätt och utskrift av alla de sidor jag skrivit fr o m juni och till igår. Många. Tyvärr ligger de i olika dokument, som bloggtexterna ungefär – jag har daterat dem av någon anledning, men har inte de rubriker jag använt i skrivsajten eller bloggen …

Har tidigare skrivit ut det jag skrev i fjol och i våras. Det kändes som att jag behöver se alla texter på papper för att riktigt kunna få en uppfattning om vad som fungerar och vad som inte gör det.

Rörigt är det ännu. Antal ord eller sidor har jag ingen aning om. Och inte blir jag klokare på vad det är jag håller på med, och inte får jag någon överblick. Kanske har jag den inombords, det lär visa sig när jag sätter mig och läser, och försöker få ihop åtminstone en del av alla ord i ett dokument.

Parallellt läser jag vidare i Stephen King´s bok ”On writing” – där han bl a talar om vikten av att alltid skriva det som är sant/sanning för den karaktär man skildrar. Och att förmodligen alla som skriver har en läsare i tankarna, en speciell person som man skriver för. I hans fall är det hans fru. I mitt fall tror jag att det är dig jag skriver för. Men framför allt skriver jag för mig.

Nu har jag tömt den gamla laptopen på skriverier. Allt är därmed antingen utskrivet och/eller i den nyare datorn. Antar att det är någon sorts sorteringsprincip.

Jag tvekar inför att sätta mig och läsa alltihop. Redan nu vet jag att inte allt jag skrivit ska vara med i min bok, men tänk om jag tycker att det mesta är skräp?

”Kill your darlings” är ett återkommande råd från proffsen – vilka är mina ”darlings”? Några form-darlings känner jag igen, tankstrecket, de tre punkterna, citationstecken. Jag kan bli tjatig med dem. Ord och uttryck? Kommer inte på några när jag tänker, men lär hitta när jag läser.

Läste en rolig kommentar angående den där ideala läsaren vi alla behöver, i King´s bok. Alfred Hitchcock hade just gjort färdigt Psycho och var beredd att släppa ut den i världen. Hans vänner sade alla ”bra, bra” – hans hustru sade ”nej, du kan inte släppa den så där”. Tystnad. Alfred undrade varför. ”Därför att kvinnan sväljer efter att hon dött i duschen!”. Sådana läsare/observanta sanningsförmedlare behövs onekligen.

Men inte i början, först när man själv tycker att boken börjar bli färdig. Just nu törs jag inte låta mig själv läsa ens. Pappershögen får ligga till sig ytterligare några dagar.