Dimma. Det regnar inte längre. Absolut stilla, vackert, tyst. Husen är mjuka i konturerna, åns vattenfall hörs nästan inte – kan bero på att jag inte har några hörapparater i – och Sigge sover i köket. Frid.

I morgon åker jag hem med honom, Sigge. Kör bil med släp för första gången i livet, men, som sonen säger, du behöver ju bara åka rakt fram, inte backa eller så. Nehej. Eller jaha. Jag kör, och handlar det jag behöver efter vägen, så är det problemet ur världen. Efter middag hos sonens familj kör min svärdotter mig tillbaka hit. Sonen själv åker förmodligen upp till Umeå i morgon och sin farbror som också kör motorcykel. De lär ska ta en tur, bestämt sedan länge. Så att hans hustru, mina barnbarns mamma och jag kan oroa oss för deras överlevnad!

Har just fått rapport per Facebook att systerdöttrar och syster är OK i London. Skönt att världen i vissa sammanhang är liten numera. Och skit att den är som den är – satte Norge igång detta i London eller är det så här det kommer att vara på flera ställen från och med nu? Börserna går ned överallt, har det också med kravaller etc att göra? Vart är vi på väg? Lever den där undergångspastorn fortfarande, han som hävdade att jorden skulle gå under i våras? Är det dit vi är på väg nu, med svält igen i Afrika, USA inför ekonomisk ruin, börsfall överallt, svensk kung som ena dagen är en svag man och människa, och idag en fantastisk person som får igång ett gäng scouter med en ”raket”? Hans svärfar är fortfarande nazist, hans hustrus utredning till trots…

Jag sitter här med fönstret lite öppet. Det mörknar. Lampan på den sneda stolpen vid vägen lyser. Här är det lugnt, här är jag ensam med Sigge. Varken Sigge eller jag har just nu några stora bekymmer. Jag väntar med att försöka sortera mina skriverier tills jag är ensam i huset. Och Sigge bryr sig inte om vad jag gör, så länge han får väcka mig tidigt på morgonen och ta en promenad. Och få mat. Och kärlek. Det får han.