Nu kan jag inte komma på något jag vill googla, jag har försökt lösa genivarianten på DN´s sudoku men inte lyckats (som vanligt), har tittat in på Facebook, skrivsajten och min blogg. Vad återstår då? Jo, att skriva.

Sigge har fått sin morgonpromenad, idag i regn, och sin frukost. Jag har fått min. Så jag sitter här vid datorn med en poncho över axlarna, det är lite kallt inom hus idag. I England tycks våldet fortfarande härska, i Norge sitter en massmördare med dator i sin cell – har han fått internetuppkoppling också? – och i Afrika svälter barnen till döds. Börserna går än upp, än ner. Och tidningarna skriver om hur mycket pengar du bör spara för att klara dig … Eller hur du ska klä dig för att vara ”rätt” i höst.

I morse satt en liten stare i en dryg timme alldeles stilla mitt på vägen utanför mitt fönster. Den hoppade dit när jag och Sigge var ute, och rörde sig sedan inte. Nu är den borta, har väl hoppat vidare – den verkade inte kunna flyga. Något om sittande fågel och lättfångat byte surrade förbi i mitt huvud.

Två okända kvinnor går förbi, på hemväg nu, varma efter nästan en timmes promenad. Jag såg dem tidigare i morse gående åt andra hållet.

När jag läser vad andra skriver på internet så inser jag att det finns många ”svenska språket” – alla sk smileys som jag inte begriper är en sort. Det är ju inte enbart leende eller sura gubbar, det är kolon och versaler och snedstreck i kombinationer som för mig är otydbara. Jag tror mig förstå att en hel del är engelska och ”datorspråk” men hur går det till när man börjar använda allt det där? Hur förmedlar jag min tolkning av kombination av ovanstående så att någon annan begriper?

Annat som jag inte lagt märke till tidigare, men ser överallt just nu, är uttryck som ”finaste” plus ett namn (i stället för kära antar jag), ”styrkekram” hit och dit, eller som syster min skrev apropå min blogg igår, ”respect, woman” – hon lade till ”som de yngre säger”.

Jag känner mig urgammal, och minns igen Lasse Hallströms fundering kring den ”gammalsvenska” han och hans hustru tycker sig tala när de kommer tillbaka till Sverige efter många år i USA. Jag har ju funnits här hela tiden och hänger ändå inte med.

(Alldeles nu går strömmen, och jag sitter där med svart skärm. Som tur är kan jag använda den lilla laptopen direkt, eftersom den går på batteri som reserv. Ingen anledning att sluta skriva alltså.)

Språk – det är spännande att försöka urskilja hur det förändras och utvecklas. När tejp var något nytt skulle det fortfarande stavas tape. Och det tog lång tid innan jag skrev mejl i stället för mail. Jag är inte konsekvent, än det ena och än det andra. Jag vill ännu skilja på före och innan, och surnar till när någon skriver ”dem gjorde”. ”Vart” (är du på väg) respektive ”var” (är du) vill jag också ha ordning på.

(Strömmen är tillbaka, byte av skärm.)

Det är också roligt att fortsätta använda gamla ord och uttryck. Min syster och jag förser varandra med sådant vi kommer ihåg att mamma sade – igår tillkom frasen ”hur eller hur”, som betyder ungefär ”hur det nu än är”, jag tycker mig minnas en lite uppgiven ton men det kan vara min egen uppfinning.

”En oppluvad skojarunge” förekom också, som en sådan såg någon av oss ut när vi var slarvigt kammade eller klädda. Och vet ni vad en närvel är? Det är en liten träpinne, sitter i handtagshöjd på en källardörr t ex och går att vrida så att dörren hålls stängd.

Många ord för verktyg och vardagsarbete försvinner fort eftersom de inte har någon plats i livet idag. Nya kommer till, vännen Karin skrev i sin blogg nyss om ”paddagogik”, dvs användande av läsplatta, padda, Ipad, i undervisning. Enligt http://www.sprakradet.se , som är Sveriges officiella organ för språkvård. Jag tror inte jag kommer att behöva använda just det nya ordet, men jag använde ett annat redan på första raden i den här texten. Ett svengelskt. Ett av många som blandas in i vårt språk hela tiden, i alla sammanhang.

En gång skulle esperanto förena all världens folk i ett och samma språk. Är det åt det hållet vi är på väg nu, fast i annan form?