Idag är jag kulen. Småfryser, är otålig och sur, får inte till det när jag försöker skriva. Gäspar mitt på dagen. Jag har tvättat, räfsat gräsmattan (en bit), varit till brevlådan med en bok, ätit både frukost och lunch och druckit kaffe däremellan. Släppt ut surriga flugor. Nu är det alldeles tyst omkring mig.

I morse skrev jag på det jag vill kalla mitt manus. Det innebar idag att jag gick tillbaka till dagboken och det jag skrev när allt omkring mig brakade samman. Sex dagar i november 2009.

Det gör fortfarande så förbannat ont. Nu kan jag se din smärta också, då satte jag ord även på den, men min var större, tyckte jag. Du skrev inte. Och jag insåg att du faktiskt var kvar hos mig i huset en hel vecka. I mitt minne åkte du därifrån dagen efter…

Jag skrev ett par sidor och orkade inte fortsätta. Därav kommer säkert också min sinnesstämning just nu. Tur att jag är ensam, annars skulle jag mucka gräl med någon bara för att lätta på trycket. Jag kan flina åt mig själv, samtidigt som jag är gråtledsen inuti.

Jag vill inte gå in i något svart hål igen, idag är idag. Då är då. Hur är det AA-bönen säger? ”Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, förändra det jag kan och förstånd nog att inse skillnaden” – den kraften behöver jag alldeles nu.

Om jag fortsätter tugga på tangenterna en stund till kanske jag vänder mig mot något som är gladare, något som får mig på andra tankar. Tankar förresten, idag tycker jag att jag bara ägnar mig åt fragment.

För en stund sedan for ordet ”mantra” igenom huvudet. När jag levde mitt dubbelliv fullt av hemligheter, använde jag mig av ett mantra för att låta hjärnan vila emellanåt. Ett tecken på att jag mår bättre är att jag numera inte plockar fram mitt mantra särskilt ofta. Från början var det naturligtvis ett ord jag använde för att meditera, vilket jag gjorde från och till i många år. När jag mådde dåligt kunde jag inte meditera, men jag kunde förvilla mig med mantrat.

Mitt behov av att förvilla mig har minskat, det försvann så gott som helt när hemligheterna slutade vara hemligheter. Idag skrev vännen Karin i sin blogg bl a om den spanske 1600-talsdramatikern Pedro Calderon som skrev ”La vida sueño” – Livet en dröm. Fast jag kom ihåg ”La vida es sueño”, ännu ett minnessprattel.

Av någon mystisk anledning är just den frasen, på spanska, ord som följt mig hela livet. Jag läste spanska i gymnasiet en gång, och just detta fastnade för gott. Ibland kan jag alldeles medvetet uppleva livet som en dröm, en rörelse, varken skrämmande eller inte skrämmande. Jag vet inte om jag förväntar mig att vakna ur den drömmen till något annat eller bättre. Kanske o-verklighet är det drömlika jag far efter. Ibland betraktar jag drömmen, ibland agerar jag i den. För ögonblicket vill jag blunda och inte vara medveten om någonting en stund. Det går inte. Nu sitter jag här och nästan önskar att jag ville använda mantrat som jag nyss mer eller mindre skrotade.

Jag går och kokar kaffe i stället och tar fram ett par av mina egenhändigt, med vinflaska som brödkavel, bakade bullar ur frysen.