Sorgsen ensam kväll, hundarna sover utanför min sovrumsdörr.

Du är inte här längre. Jag vande mig vid att du låg i sängen bredvid min flera dagar i sträck, nu är jag ensam igen, och ledsen, tom och arg . Arg på dig som åker till din andra/första kvinna och era gäster, och ser fram emot er resa om två veckor till Kreta, i två veckor. Arg på mig som nöjer mig.

Du kommer till mig med vin och mat och dig själv – och jag tar emot. Jag vill ju ha dig hos mig, vill ju inbilla mig att du behöver mig, som jag behöver dig. Jag har bara dig. Du har en reserv.

Det är där jag blir arg. Arg på mig som accepterar det jag får och inte kräver det jag vill ha; arg å hennes vägnar som (kanske) inte vet att du fortfarande träffar mig och älskar med mig – älskar du med henne? Jag frågar inte och vill nog inte veta mera än jag redan vet. Du törs inte berätta.

Nu har du varit hos mig måndag-fredag och så kom du tillbaka på söndagen och åkte idag. I smyg. De dina tror att du varit i ditt hus hela tiden. Jag nöjer mig med att låna dig så här några dagar, ibland. Jag blir bokstavligt talat hänryckt när vi älskar.

Och arg när jag väl är ensam.