Har just insett att jag kan skriva utan att Minsann måste ligga i mitt knä eller på klaviaturen. Nu ligger hon i fönstersmygen och halvsover, öppnar ögonen någon gång emellanåt och blundar igen. Det duger tydligen om jag är i närheten, hon behöver inte klättra på mig hela tiden.

Vi har dammsugit sovrummet, hon gillar inte dammsugare. Däremot gillar hon att tugga på sladdar med vidhängande konstiga etiketter, som t ex till högtalarna som jag fick av bästa vännen häromdagen och som ännu inte är i funktion, men står på skrivbordet. Och det är spännande att se hur högt hon kan hoppa upp eller ner, ibland leviterar hon banne mig rakt upp i luften och landar elegant där hon vill, med absolut precision. Den som det kunde …

Himlen är tung idag men än har det inte regnat. Glad är jag däröver, eftersom jag har tvätt på tork. Vargarna har på sistone lämnat spår efter sig i form av älgkadaver och benhögar alldeles i skogsbrynet bortanför åkrarna härutanför. Det är lite för närgånget för att jag ska vilja gå ut och leta svamp. Jag avstår. Det som är intressant är att de tydligen har ett stråk exakt där de gamla varggroparna fortfarande finns – stråket var där säkert innan groparna kom dit i gamla tider, men hur kan de här inflyttade nutida vargarna veta det?

Biblioteket i Norrtälje ska ha en eloge för god service – du får förvarning mer mail om att dina låneböcker är på väg att ”gå ut”, och om du vill så förlänger de tiden. Jag har föreslagit dem att köpa in Annika Bengtssons böcker, men ännu inte fått besked. Men om de hade råd att köpa två exemplar av ”Strindbergs stjärna”, varav jag lånat och halvläst ett, så borde de kunna skaffa åtminstone någon av Annikas, säkert mycket bättre böcker. Den uppskrivna och till många länder sålda boken om Strindberg etc var riktigt tråkig och trist tyckte jag.

Antonia Fraser´s bok om äktenskapet med Harold Pinter har jag också lånat på Norrtälje bibliotek, och den läste jag med visst nöje. Förmodligen är den intressantare för den som är insatt i livet i London/England och människorna där och då – men jag älskar fortfarande Pinter´s dikt till Antonia:

”I shall miss you so much when I´m dead

The loveliest of smiles

The softness of your body in our bed

My everlasting bride

Remember that when I am dead

You are for ever alive in my heart and my head.”

Vilket härligt perspektiv, att tala om sig själv som död och om sin saknad och kärlek! Kanske trösterikt även för den som lever vidare.