Jan-Erik Ullström har just utkommit med Vägen till Umbria, del 2, som ingår i verket Vid cirkelns slut. Del 1 kom i våras. Har DU löst vägen till Umbria?

Margareta fiskade upp och svingade ordet ”beroende” till mig. Denna fångst skall nu få slinka ned i säcken där ”kreativitet” väntar. Det här är vad jag ger tillbaka.

Det första som kommer till mig, när ordet beroende ligger som en fallen fura över min stig, är någonting jag inte kan ta upp. Det hanterar nämligen vad det negativa beroendet kan förstöra, när det finns i sinnet av nära och kära och därmed även i min egen genbank. Istället vrider jag mitt tredje öga mot den lite mer skimrande aspekten. För visst är det väl så att beroende är som stress? I vissa former är den drivande och energigivande. Så är det för mig och eftersom jag är kung över mina gränslösa domäner, är det jag som ler åt det faktumet.

Åh! Jag vill citera. Egentligen borde detta citat trillat in i mitt förra gästbloggeri hos Mångmamma, men å andra sidan var det först nu det dök upp i bakhuvudet och jag underskattar aldrig mitt undermedvetna:

”Gränserna i mitt rike kan endast sättas av ett barns fantasi. Med andra ord är mitt rike gränslöst.” – Edward Silvertråd, drömmarnas konung.

Citatet är en frukt av mitt beroende. Ett beroende som är helt utan måsten och tvång. Där de vanligtvis regerar är det nu andra som tagit över. ”Måste” har flyttat till minnets värld och har ersatts av ”behöver”. Även ”tvungen att” har besegrats och drivits tillbaka. I dess ställe sitter nu drottningen av ”längtan”. Frasen ovan är ur en kommande bok. Ett projekt som nu klöser sig ut ur pannbenet. Det är ingen smärtfylld process, utan ett välkommet avbrott i den grå massa vi kallar verklighet. Innan jag påbörjar uppföljaren till ”Vägen till Umbria”, som bara är första delen i serien ”Vid cirkelns slut”, bör detta projekt färdigställts. Jag är beroende av min kreativitet.

Troligtvis är vi alla, på ett evolutionsmässigt av naturen skapat och sedan av kulturen övertaget vis, beroende av vår kreativitet för att överleva. Men jag plockar inte in mänskligheten och hela den mögelskadade kakan i detta. Jag ser till mig nu. Det lilla mjölkornet. Eller nej. Jag är nog som jästen. Vid liv och full av potential. Jag är av naturen metaforisk. Antar att det märks? Kontentan blir i vilket fall, att jag inte måste skriva för att må bra, men jag behöver skriva för att må bättre.

Det finns många olika beroenden i vår värld och lika många som vet att utnyttja denna potentiella svaghet hos oss alla. De som inte kan vara utan så mycket pengar att de till slut kvävs. Alkohol, nikotin, sex, spel och kärlek. Alla dessa har sin egen marknad där våra behov söker tröst och mättnad, men eftersom ett ännu större beroende styr över alltsammans, så finns det få utvägar. Det är denna kraft vi först behöver ta kontrollen över, för att ens kunna vända förmågan att kunna känna ett beroende till vår fördel.

Det jag talar om är makt. Att vara beroende av makt kan vara allt från att mosa en myra, till att styra en hel planet. Samma mekanismer i olika skala. Som barn har jag mosat myror. Som vuxen har jag tagit över en hel värld, fast i litterär låtsasform.

Jag har lätt för att vara beroende. Men jag överkonsumerar inte alkohol. Jag röker eller snusar inte. Mitt samliv står med ena foten i underbart. (Två barn ser till att den andra foten är fastgjuten i marken ;).  Jag köper en trisslott då och då. Vinner sällan. Jag älskar högt som lågt, precis så som glädje bör vara. Däremot älskar jag även makt. Makten över mig själv.

Insikterna i att det finns mer än bara vardag och yta. Förmågan att kunna skapa världar som Umbria på bråkdelen av ett ögonblick. Se allt framför mig och känna med karaktärerna genom känslor från en svunnen tid. Jag är en fantastikpundare. En skaparjunkie. Jag korkar upp flytande drömmar och satsar allt på ett kartliknande kort. Jag sliter kläderna av mig för de förföriska miljöerna och ligger sedan utmattad på en blomsteräng med ett glödande halmstrå i mungipan. Ovanför mitt huvud svajar almarnas lövverk i vinden och jag känner hur Umbrias gräs kittlar mig. Att vara beroende av någonting behöver inte vara av ondo. Men klena sinnen och andras starka viljor kan lätt böja av förmågan till att likna en avgrund.

Vänd om. Andas in. Låt ditt hjärta vrida och vända på sig till det läge som krävs.

”Du står vid en mur. Den är hög och bred. Du kan inte nå över den, då den sträcker sig till himlen. Du kan inte ta dig runt den, då den möter sig själv. Vad finns på andra sidan?”

Dessa ord yttras av en gåtfull karaktär i ”Vägen till Umbria”. Svaret är riktat mot oss alla.

”Du står vid cirkelns början och du står vid cirkelns slut. Ingenting döljer sig bakom muren. Där finns endast du och du kan inte gömma dig från dig själv.”

Har du tagit makten? Kan du överleva?

Love / Jan-E