Jag plockar fram en sådan där ambitiös 1667,5 ords sida att skriva på. Man kan ju alltid låtsas att detta ska bli just så många ord. Det är annars inte mycket som talar för det. Visserligen har jag öronen fulla av musik via Ipod´en som jag äntligen lärt mig använda – och det lär ju vara skrivbefrämjande. Vi får se.

Jag funderar på vad jag egentligen har skrivit om mig och mitt spelberoende, vad som är användbart på något sätt? Har inga klara svar. Kanske är det så som många har föreslagit att jag ska ta mina bloggtexter och binda ihop dem och ge ut? I stället? Eller också? Åter kommer pengar in i bilden, hur ska det finansieras? Det är hur som helst inte dags för någon utgivning av någonting ännu. Frågan får vänta.

Makt över sig själv och sina reaktioner och känslor har jag också funderat mycket på de senaste dagarna. Delvis utlöst av den anonyme mansperson från Lund som stängdes av från skrivsajten efter att under några dagar ha spritt galla omkring sig. Han talade bl a om att han tyckte att ”du skriver bra, men innehållet är dravel” och var allmänt hånfull över barnbarn (de var inte mina), kattungar (min) och personliga spelproblem (mina) som han etiketterade ”trams” – och som sådant helt ointressant på en skrivsajt.

Jag tog förstås åt mig och lät honom stjäla energi under åtminstone en och en halv dag. Fortfarande har jag inte släppt honom helt. Det kändes bra att han stängdes av, även om det genast kom inlägg om censur och hur var det egentligen med yttrandefriheten?

Delvis har tankarna om makt över sitt eget liv också med dig att göra, min älskade som jag fortfarande kallar dig. Jag blir glad när du ringer och vill komma till mig, säger välkommen och har det gott med dig några dagar tills du åker igen. Det är du som har makten över våra möten. Jag ger dig den genom att ta emot dig, och inte ställa några andra krav än att du ska komma förbi ibland. Jag försöker intala mig att jag är nöjd med denna tingens ordning. Det är jag inte. Varje gång du åker härifrån tappar jag energi, blir småledsen och seg.

Vad handlar det om? Är det att jag inte har monopol på dig, att du har en annan kvinna också, som du åker till Kreta med? Nu senast hade du uttryckt dig dumt gentemot henne, hon var sur på dig – och för övrigt kan hon inte äta kräftor och du hade en hel hink svenska, hemfångade kräftor. ”Kan inte äta kräftor”? – ”Nej, hon äter bara stjärtarna.”

Och kusinen du ringde till hade annat för sig. Återstod jag – som sade välkommen. Nu har du väl åkt till henne för att än en gång be om ursäkt för att du var dum senast ni sågs. Det gäller nog att se till att gott humör råder, eftersom ni ska tillbringa två veckor i varandras sällskap på Kreta om en vecka.

Du blev genuint glad för min skull när jag berättade att jag ska åka till Cypern på 14 dagar med min syster. Men du frågar inte mig om jag vill åka någonstans med dig. Beror det på att ”hon” är så bra på att hitta billiga resor och har varit både här och där tidigare? Eller handlar det om att du har bestämt dig för att jag inte har råd. Det har jag ju nästan inte, får snåla för att ha råd med den här resan – men du kunde ju fråga i alla fall.

Jag är inte ens säker på att jag är svartsjuk. Dränerad på energi blir jag i alla fall. Någonting får du ut av våra möten, jag vet inte riktigt vad.

Himlen utanför ser ut ungefär som jag känner mig – mycket moln, dramatiskt mörka moln och rätt vad det är en solglimt. Solglimten just nu i mig är Minsann som sover inkrupen mellan skrivaren och diverse attiraljer på skrivbordet. Och Carole King i öronen.

Makt över sitt eget liv – när har någon det? Jag antar att det är när självförtroende och självkänsla är så starka att man/jag inte först bryr mig om andras uppfattning, utan faktiskt kolla med mig själv i första hand. Vad vill jag? När jag får den frågan rakt av kan jag oftast inte svara. Törs jag inte svara. Tar inte ens reda på vad jag vill, ofta. Alltför ofta, hela livet igenom. Lite bättre på senare år, och bättre idag än igår.

Samtidigt vet jag ju att jag hör samman med dig, med min familj, men bästa vännen, och med andra, mera perifera människor. Jag finns i ett sammanhang som för all del är levande och föränderligt. Jag har svårt att klara balansen mellan mina behov och det jag ofta enbart förmodar om andras behov. Ibland visar det sig ju faktiskt att jag trott fel, att du eller någon annan inte alls vill det jag uppfattade utan att fråga.

Det här blir ett tanketrassel som inte är lätt att lösa upp i klara delar. Jag släpper det för ögonblicket.

Just nu ringde du och berättade att du ska in på Danderyd för utredning hos onkologen angående dina nattliga svettningar och sambandet med din kroniska leukemi. Du hade blivit rädd när de genast föreslog en tid i oktober för bl a röntgen av dina lymfkärl – det förstår jag. Samtidigt är det ju bra att de bryr sig, och inte bara struntar i dig. Din sjukdom har hållit sig i schack länge nu, kanske är det något annat på gång. Vi får se. Jag är glad att du ringde och berättade.

Jag lyssnar till Neil Young och ”Harvest Moon” – I´m still in love with you … Jag byter till Van Morrison och ”Days like this” – aningen mindre romantiskt och trånande. Fast bara en aning.

Jag inser att jag inte klarar att skriva och lyssna till orden i musiken i öronen samtidigt. Sångarens ord och mina krockar och inga blir kvar, varken mina eller de andra. Dessutom får jag lust att dansa och det går inte heller att göra samtidigt som jag skriver. Men det går att skriva i någon sorts rytm, fingrarna får dansa i stället för hela kroppen. Axlarna kan lyftas och sänkas, och det går att vicka så smått i takt på stolen utan att skrivandet behöver avslutas. Le av musikglädje går också fint ihop med att skriva.

Nu skiner solen. Jag låter den distrahera mig, det är svårt att se vad jag skriver när solen står mitt för fönstret. Dra ner rullgardinen vill jag inte göra. Jag tafflar på.

Nej, det gör jag inte. Skrivandet får vila en stund nu. Jag kom av mig. Om av musik eller telefonsamtal har jag svårt att bestämma.