Vad är det som gör att jag idag vaknar med oförklarlig ångest i mig? Vädret? Ja, det regnar ordentligt och har gjort så hela natten, igår kväll med blixt och dunder därtill. Det ser ut att kunna regna hela dagen. Hösten? Kanske – det känns alltid tungt när många mörka månader ligger framför mig, men det tunga brukar inte fastna förrän i november. Min s k ekonomi? Den är sig lik, det vill säga någon ekonomi finns inte, bara konstant brist på pengar. Inget speciellt ångestframkallande där just nu.

Jag borde ha skrivit en novell på max 10 000 ord till Umeås tävling, sista tävlingsdag 30 september. Hinner alltså ännu, om jag skriver si så där 7-800 ord om dagen! Ingen ångest. Gör eller gör inte.

Minsann, min lilla kattunge är inte det minsta ångestskapande. Hon är visserligen vaken någon vända under natten och hoppar och skuttar i min säng, men det är OK. Igår åt hon sig igenom sladden till mitt login-kort till banken, men det går att logga in ändå, fast krångligare. Jag hann rädda Ipod´en innan hon lekt sönder den. Sladdar är ett bekymmer, men ger mig inte ångest.

Så vad?

Vedhögen ligger där i regnet och blir blötare, inte torrare som tänkt. Noll ångest, jag har tillräckligt med torr ved inne ändå. Att du och din dam reser till Kreta på 14 dagar i slutet av veckan ger mig heller inte ångest, men gör mig trött och får mig att fundera över vår relation. Och min Cypern-resa med min syster gör mig glad och förväntansfull. Kanske kommer ångesten därur? Glädje och förväntan är ovant och länge sedan.

Jag kan nästan minnas hur det kunde kännas förr om hösten. Något nytt skulle börja, och det kunde bli spännande och roligt. Det var i alla fall oprövat och än så länge okänt. Vad som helst var möjligt, om så enbart i fantasin och drömmarna. Numera är mina drömmar annorlunda. I morse t ex vet jag att jag såg en stor konstig spindel på bokhyllan vid sängen, ena gången när jag tittade till. Nästa ögonblick var jag helt vaken och såg naturligtvis ingen spindel. Den fanns bara i drömmen, inte skrämmande, bara där, svart och lite spindeloformlig. Vad jag drömde i övrigt har jag glömt, men jag hade en god känsla i sömnen.

Jag tänker igen på Hasse Alfredson som vid fyllda 80 sörjer sin förlorade fantasi. Den som fanns där att ösa ur, och nu inte finns där. Kanske är det min ångest också, att inte ha något att vilja skriva om en dag, att alla ord ska fattas mig. Just idag kanske orden har hjälpt mig att hålla ångesten stången. Dagen har bara börjat ännu, och det är långt till aftonen.