Det går inte att skriva med en kattunge sittande på tangenterna, eller på lilla datorn bakom stora skärmen så att hon inte syns, men åstadkommer konstiga saker med texten. Hur många gånger per dag som Minsann förflyttas från skrivbordet ner på golvet vet varken hon eller jag. Hon har morrat åt gästhundarna idag också, och de har skällt. Men de har tittat på varandra och är lite nyfikna. Ett sådant pass per dag i två veckor borde göra dem lite mera bekanta med varandra. Än är de inte mogna att vistas på samma golv samtidigt.

Det går ingen nöd på Minsann, trots att hon får tillbringa större delen av dagen i sovrummet bakom stängd dörr. Tråkigt kanske, men hon är försedd med boll och papperstussar och tomma toapappersrullar att leka med. Och, som sagt, hon hoppar elegant upp på skrivbordet stup i ett. Just nu försöker hon äta upp min gamla fina Mont Blanc-penna, och lyfts ner igen. Och blänger på mig från golvet.

Värdparets hästar har just varit på min gräsmatta och ätit av det nyklippta gräset, de hade smitit ut från hagen på något sätt. Jag slapp försöka mig på att få in dem i stallet, värdinnan kom innan jag hann försöka. Det är jag tacksam för, stora hästar är för stora, de skrämmer mig lite. Och känner det.

De skulle ha smitit tidigare på dagen så hade jag kanske sluppit klippa hela stora gräsmattan. Nu är det gjort och gräsklipparen är rengjord och kan ställas in för säsongen – tror jag idag i alla fall.

Visste ni att en smart liten svart katt har kommit på att man kan leka med en gammaldags brevvåg, dvs putta på själva vågpendeln så att den rör sig. Brevvågen ifråga har rört sig från hyllan bredvid skrivbordet ner på golvet, satts upp igen och leks med ett ögonblick. Sladdar måste jag vakta, annars biter hon igenom dem och gör dem obrukbara, och i värsta fall råkar hon riktigt illa ut.

Vädra sovrummet är det inte tal om just nu, jag trodde att hon skulle begripa att fallhöjden från fönstret ner till backen utanför källardörren inte är så bra för en liten katt. Det gjorde hon inte, hon klättrade glatt ut på det smala fönsterblecket och jag fick tag i henne med hjärtat i halsgropen. Mitt hjärta. Ibland är hon smart, men inte alltid. Lite likt oss tvåbenta faktiskt. Men hon är definitivt mjukare under hakan och på magen än jag!