Soul searching, minnen och cykler

De tio år jag åkte till USA i november är fortfarande år som känns viktiga och hjälpsamma. Inte så att jag på något sätt blev färdig med mig, eller vuxen, eller väl fungerande. Tvärtom. Men det var goda år. Det är längesedan.

Vad har mitt liv för svängtal? I vilka cykler har jag levat? 10-årsperioder? Kanske. Idag är det ungefär eller drygt 10 år sedan jag och U flyttade ihop, mina USA-novembrar varade i tio år. Vad vill jag med detta, lägga ord till ord antagligen (i november-skrivandet).

Häromsistens frågade min bästa vän om jag har någon kontakt med Joe nu för tiden? Nej, var mitt svar. Det har jag inte. Bara så att du fortfarande finns i mig, i mitt minne och i mina tankar. Jag önskar av fullaste hjärta att du är lycklig, eller åtminstone att du är tillräckligt nöjd med ditt liv och det liv du och de dina lever. Din son och din dotter som båda nu är vuxna. Kanske är du t o m både morfar och farfar – jag tror du blir en mycket kärleksfull och fin grandfather. Som du varit en god far, och en god make. Det sista önskade jag många gånger inte var fallet!

Nu är jag glad för det. Du har ingenting du inte klarar av att leva med när det gäller dig och mig. Jag saknar något jag aldrig fick, och kanske ska jag vara glad för det. Tänk om jag blivit besviken. Då skulle jag inte ha dig kvar på det sätt jag nu har. En sorts konservering genom ”attraction but non-action”!!

Jag vet inte hur du skulle uppfatta min beskrivning av min tillvaro idag. Skulle du se något för dig över huvud taget? Skulle du känna min förtvivlan och desperation, min ångest och ånger? Jag tror det, det är känslor du är bekant med. Vilken bild av mig bär du med dig, om någon? Jag ser dig med din harmonika, hur ser du mig?

Soul-searching. Att söka efter sin själ. Efter sig själv.

Det är vad jag ägnat mycket av mitt liv åt, och inte vet jag eller någon annan om jag hittat något. Eller om det fanns något att hitta. Om det jag letade efter kanske fanns där hela tiden, eller inte alls. Söka i stället för att vara nöjd med det som var? Söka för att inte behöva leva det liv som fanns?

Inte vet jag, idag heller.

Just nu håller jag på med något som både gör mig glad och smått ledsen. Skrivandet får mig att minnas också sådant som jag inte vill minnas, medvetet. Jag saknar mitt behov av dig. Du fick i flera år fungera som mottagare av allt det jag behövde få ur mig. Du ska nog vara glad att din roll därvidlag övertogs av bästa vännen. Hon har hjälpt mig bli levande igen. Skrivandet har gjort resten, återskapat mig så långt jag nu är återskapad. Återtagen av mig själv. Till mig själv.

Det är fortfarande tänt i kylrummet i stallet. En bil åkte nyss därifrån. Fritt fram för fantasier som jag inte ids ha. Ena sekunden sitter jag och dröm-minns kärlek som aldrig fick fullt liv, nästa jagar jag hundar som jagar katt. Och grälar på hundarna, plus matar katten.

Liv kallas det nog. Försöker komma ihåg hur Will Schutz, skapare av The Human Element och lärare i att leva, nu död – också definierade ”vara full av liv” som det tillstånd när livet mest gjorde ont. När det var plågsamt att leva nästa ögonblick, när ingenting var roligt eller lyckligt. Bara kändes för djävligt. Det var också att vara full av liv. Att låta sig känna allt det man inte ville känna. Att släppa fram gråt och förtvivlan, sorg och ledsnad, alla misslyckanden, alla felaktiga beslut, all ånger, all ångest. Det var också i hög grad att vara levande.

Ofta ville jag att livet skulle vara enkelt, smärtfritt och glatt. Sällan var det så, sällan är det så.

Mina händer är så kalla. Jag har just fått skjuts på spisen igen, men jag är kall. Dags att ta på fleecen eller en poncho. Och snart byta ut nerbrunna ljus mot nya.

Kanske målar målaren i kylrummet vid stallet? Något pågår där i alla fall, jag ser honom gå ut och gå in och stänga dörren om sig. Vad händer i stallet om kvällen? En massa älg som ska stoppas i påsar och in i frysar, eller vad?

En frusen klump som jag tror är hjortkött ligger på diskbänken här hos mig för att tina. Den ska nog bli gryta i morgon tillsammans med lök, svamp, morötter och grädde. Ris eller potatis till. Middag till fd maken och sonen som bygger vedbod åt mig.

Hundarna är nöjda. Katten är det nog också, i trygghet i sovrummet. Båda parter har koll på den andra.

Det är inte mycket i livet jag är eller har varit säker på, känt att jag haft koll på. Framför allt inte livet självt. Hur skulle det se ut – att vara säker på livet? Vad skulle det innebära?

De senaste morgnarna har jag vaknat med min gamla välkända olust i mig. Jag har inte velat gå upp, har mest bara önskat att jag kunde ligga kvar i sängen och att någon annat skulle ta hand om livet åt mig. Ge hundarna mat, fast först släppa ut dem att kissa, mata katten, göra i ordning frukost, borsta mitt hår och försöka sno ihop det i en snodd, diska frukostdisken, borsta mina tänder och morgontvätta mig. Klä på mig. Ta ut soporna. Men allra först i köket, tända i vedspisen. Småningom, en bit in på förmiddagen, skulle denna någon koka kaffevatten, och se till att jag satt ner och drack kaffe, kanske med något till. Som någon omtänksam person inhandlat. Eller bakat.

Sedan skulle någon bestämma hur middagen skulle se ut, och ta fram ur frysen det som behövdes. Laga middag. Duka. Bestämma om det skulle vara vin till och i så fall, vitt eller rött? Säga åt mig att sitta still vid bordet och bara njuta av att inte behöva göra någonting. Säga det en gång till när jag vanemässigt börjar resa mig för att hämta något eller ställa undan något. På så sätt kanske jag skulle vilja dagen.

Nu vill jag att november ska ta slut, och mitt novemberskrivande likaså. Även om det slutar på 48 510 ord som är fallet just nu! Men, än är det några timmar kvar av november …

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Soul searching, minnen och cykler

  1. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Käraste syster, november är slut om 2 timmar! Och du är en pärla! Rackarns vad bra du är! Och äntligen skriver du här på bloggen igen, som jag har saknat det!
    Tusen kramar
    Barbro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s