Döden skrämde henne inte, om hon dog i natt skulle hon ju aldrig få veta det. Hon skulle vara annanstans. Men hon ville dö utan plåga, utan ångest, inte ligga och vänta, och vändas därför att hon själv inte orkade. Hur skulle det gå till?

Hon läste i tidningen att en kvinna som i tjugo år sålt självmordsanvisningar och hjälpmedel på internet nu åtalats. Kanske var det i Australien, i alla fall långt härifrån. Hur såg de där hjälpmedlen ut? Någonstans hade hon läst, eller kanske sett på TV, något om plastpåsar. Det lät krångligt, och framför allt lät det som om det krävde både beslutsamhet och mera styrka än hon visste att hon hade.

Hon hade inga mediciner som hon trodde skulle kunna hjälpa henne att dö. Och hon skulle aldrig få sig till att köra in i en bergvägg, om det hade varit så att hon ens haft en bil. Nu hade hon ingen bil, så det var inget bekymmer. Hoppa i sjön? Även om hon faktiskt inte hade badat i en sjö på flera år, så trodde hon sig veta att hon skulle simma. Simma för att komma i land och fortsätta att leva. Och hur skulle hon ta sig till sjön? Vem skulle ta henne dit?

Sluta äta? Var det inte så att någon person som arbetade med privat äldrevård (på Carema) hade uttalat sig häromsistens att ”det var en naturlig del av åldrandet” detta att inte vilja eller kunna äta längre. Dvs svälta ihjäl. Det lät inte roligt, och det lät som om det kunde ta ganska lång tid. Kanske skulle det gå fortare om hon också slutade att dricka något över huvud taget. Hon trodde att det var så, mat kunde man klara sig utan ett bra tag, men inte vätska.

Tankarna malde i huvudet. For hit och dit utan ordning och utan att hon hittade några svar på sina frågor. Hur gör man för att få dö som man själv vill, när man själv vill?

I det här landet är inga läkare villiga att riskera fängelse för att hjälpa till. Det lär förekomma, det trodde hon att hon förstått på något sätt, men inte var det vanligt. Ingenting vem som helst kunde be om. Ingen kan beställa sin död här. Om du är helt hjälplös, och inte har något som helst hopp om någon förbättring, och kanske du dessutom måste vara ganska ung?, då kanske. Är du gammal, och du ändå kommer att dö inom överskådlig framtid, då får du vänta på döden.

Och den kommer när den kommer, när ditt hjärta inte orkar mera, eller när du får en stroke som avslutar ditt liv. Om du har tur. Har du otur överlever du, och ligger där som någonting som bara måste hanteras av stressade vårdmänniskor.

Mitt i de här tankarna dök tanken på sillbullar upp. Det var länge sedan hon fick sillbullar med korintsås. Hon visste att hon tyckt om det förr. Kanske var det enklare att få sillbullar än att få dö? Sillbullar kunde hon be äldste sonen köpa med sig, döden kunde hon inte prata med honom om.

Han blev ledsen om hon gjorde det, och började genast prata om något annat. Men han var snäll, han kom upp till hennes rum på äldreboendet – hon hatade det ordet – nästan varje dag nu när han också var pensionär. Och han skötte hennes räkningar och deklaration. Pratade med personalen om hur hon mådde, hörde efter att hon åt ordentligt. Det händetill och med att han hade en blomma med sig till hennes fönster.

De andra barnen bodde så långt bort, de kunde inte komma särskilt ofta. Och barnbarnen som ofta hälsat på hos henne när hon fortfarande bodde hemma i lägenheten, de kom aldrig numera. De hade för mycket om sig, och den ena sondottern tyckte dessutom så illa om allt som liknade sjukhus … Hon saknade dem.

Hon låg där i sängen som gick att höja och sänka. Nu hade personalen satt ett stängsel runt sängen så att hon inte skulle ramla ner på golvet. Ibland sov hon oroligt trots insomningstabletten hon fick på kvällen. Tidigt på kvällen. Inte för att tiden spelade någon roll. Hon tittade inte på TV längre, och hon såg inte att läsa. Hon bara låg där och tänkte och mindes. Ibland trodde hon att hon mindes något, men insåg att det bara var något som dykt upp i hennes hjärna. Att det inte var verkligt.

Vem skulle måla hennes naglar, det behövdes verkligen. När svärdottern kom på besök skulle hon be henne göra det. Och smörja in hennes ansikte med dagkrämen, och händerna med handkräm så att de blev ännu lite mjukare. Mjuka var de ju av att inte användas längre. Men det kändes skönt att någon smekte händer och ansikte. Rörde vid henne på ett annat sätt än när någon av biträdena tvättade henne, eller bytte nattlinne.

Ibland var hon nästan glad att hon hörde så dåligt. Hon brydde sig inte om att be någon sätta i hörapparaterna i öronen längre. Det var så mycket ljud i korridoren, någon av de boende gick där med sin rullator hela dagarna och jämrade sig. Ropade på någon som aldrig kom, aldrig hade varit där. Personalen verkade inte höra eller bry sig. Hon var glad att inte riktigt höra hon heller.

Aldrig hade hon trott att hon skulle behöva ha blöjor på sig i sängen. Hur kunde det ha blivit så här? Var det verkligen så här livet skulle sluta, ungefär som det en gång för länge sedan börjat? Hur kunde hon se till att det slutade snart, snart … Hur gör man för att dö?