Minsann har krupit ihop mellan klaviaturen och datorskärmen, mitt på köksbordet. Det råder lugn i huset, här finns inga hundar längre. De har åkt hem. Sonen har en stor hund och bästa vännens två cockerspaniels har också varit här. Nu slipper Minsann hållas i sovrummet, nu kan hon fara runt och jaga sin kapsyl över hela huset, om hon vill. Och jag slipper ha hennes låda i sovrummet. Skönt, eftersom hon använder den mycket tidigt på morgonen, det hon gör luktar, och så dags är jag för lat att gå upp och ta bort!

Jag sitter här och lyssnar till tystnaden. Spisen brinner, och ibland knäpper veden. Inget annat hörs. Ute är svart, men nu lyser några lampor i grannhuset. Det unga paret är i full färd med att flytta in.

Den nya vedboden har numera också fått ett plåttak. Altanräcket är nästan färdigt, det fattades lite virke. Sonen har jobbat bra och jag är glad och tacksam. Veden jag hade mot husväggen ligger nu i boden, mina axlar känner av det – men det är det värt! Nu behöver ingen oroa sig för att huset blir fuktigt under veden (min hyresvärdinna) eller fundera på om veden är torr (jag).

Kanske kommer sonen nästa helg och gör färdigt. Då är jag inte hemma, min älskade och jag åker över helgen till Helsingfors på julmarknad. Minsann får följa med till stan och klara sig fredag kväll till söndag förmiddag med låda, skålar med torrfoder och vatten. Just nu kör jag en tvättmaskin, torkställningen får plats framför spisen när inga hundar behöver trängas och skuffa för att komma förbi varandra.

Det har inte blivit mycket skrivet den senaste veckan. Hundar och matlagning har kommit i vägen. Nu har jag inget att skylla på. Alltså skriver jag. Lite.

Om det blåser på månen vet jag inte, men månen skyms av moln ibland och syns igen ibland i mörkret därute. Blåser gör det alltså fortfarande.

Nu har Minsann just tagit vägen över min axel upp på kylskåpet, bland burkar med torkad svamp (Karl Johan, svart trumpetsvamp, rynkad tofsskivling – som numera heter något jag glömt – och trattkantareller) mm däruppe. Hon behöver ju inte gömma sig där nu när det bara är hon och jag i huset, men det är nog en suverän utkiksplats att sitta där och ha full koll på vad som händer i rummet nedanför.

Jag är nöjd med att vedboden blev klar innan det kom någon snö. Sonen talar om att göra ett vedförråd också på altanen, med tak på gångjärn. När veden är slut kan taket fällas ner. Låter bra. Det behövs, jag har fortfarande två vedstackar som ligger öppet för alla väder och som skulle behöva komma under tak. Är det någon som tycket att jag är vedfixerad?

Det är jag – jag frös i vintras och hade långkalsonger mm på mig dag som natt. Det är t ex inte skönt att sitta still och skriva i ett hus som är kallt. Nu har jag flyttat dator och vad därtill hör in i köket. Halva köksbordet är skrivplats, resten äter jag och ev gäster på. Jag makar bara undan dator och skärm en bit. Bordet är stort.

Att ha det ganska kallt i sovrummet tycker jag bara är skönt. Med Minsann – eller min älskade – i sängen blir det tillräckligt varmt. Mosters tunga gammaldags täcken gör att det är skönt att krypa ner i den svala sängen. Täckena förpassas sedan till golvet vartefter värmen inombords stiger. Och på morgonen står tofflorna vid sängkanten och väntar, och den illrödgredelina badrocken ligger inom räckhåll.

Kan man färga en frottébadrock i tvättmaskinen utan att få färg över hela tvättrummet? Och vilken färg tar på den färg den nu har? Kanske fungerar det att göra den ännu mera lila? Skulle jag se vettigare ut i den färgen? Och vad spelar det för roll egentligen? Det är en skön rock och en förfärlig färg. Kanske räcker det som anledning att i alla fall försöka färga den.

Inom räckhåll från sängen finns också alltid ett antal pågående böcker. Och glasögon,  ett glas vatten. Hörapparaterna ligger utom räckhåll. För katten. Högst uppe på morfars dockskåp som står ovanpå en liten bokhylla vid min säng. Bredvid bilden på mamma och hennes syster, den där eftermiddagen sommaren 1934 då systern skulle åka till Amerika.

Där uppe står också en liten svarvad ”ringpinne” i trä,  med bl a min kamratring. Den ring som symboliserade din och min relation, den som inte skulle vara en förlovningsring, utan alldeles speciell, alldeles bara ett tecken på vår kärlek till varandra. Du använder din ibland har jag sett. Jag har inte haft min på mitt finger sedan vi bröt vår relation för två år sedan. Kanske ska jag också börja använda min ring, om så bara för att det är en vacker ring i vitt guld. Och för att du och jag ändå har någonting tillsammans igen, vad det nu kan kallas.

Idag försökte jag hitta på tio förstameningar till en roman (en adventskalendertävling utlyst av Ann Ljungberg, författarcoach). Tio-listor är ett av hennes tips för att komma igång med sitt skrivande. Vilken sorts tio-listor som helst. Jag valde förstameningar. Det var inte helt enkelt, men ganska roligt att försöka säga något tillräckligt intressant eller spännande för att locka till fortsatt läsning. Eller fortsatt skrivning. Kanske kan någon av de meningar jag fick till vara något att bygga på.

Ju mer jag skriver själv (eller ibland inte skriver därför att jag inte kan),  desto mer imponerad blir jag av alla författare som skrivit sina böcker och fått dem utgivna och lästa och älskade. Eller refuserade flera gånger, men ändå fortsatt att skriva. Jag har alltid läst mycket, alltid flera böcker i veckan sedan jag lärde mig läsa innan jag började i skolan. Eftersom jag började ”ett år för tidigt” måste jag ha lärt mig läsa i femårsåldern, hur minns jag inte. Lo-Johanssons ”Bara en mor” läste jag alldeles för tidigt enligt mormor. Böcker har alltid varit en absolut nödvändighet i mitt liv.

Men inte förrän nu, sisådär 65 år senare, imponeras jag av skrivandet som arbete. Som disciplin, att sitta där och förr kanske skriva för hand, eller på skrivmaskin, inte kunna korrigera så enkelt som idag. Inte kunna skriva ut så snabbt och lätt som jag kan. Om jag vill. Inte kunna flytta ett stycke dit där det passar in i texten bättre än där jag kom på att skriva det. Att de orkade, allihop, över hela världen i alla tider. Passion, att skriva för att leva, för att inte dö på ett eller annat sätt, handlade det nog om. Då också.