Nu får den här tomma manussidan ligga här och stirra mig uppfordrande i ögonen. Ute mörknar det, ner kommer något, om det är regn igen eller regnblandad snö vet jag inte. Varför heter det ofta snöblandat regn? Mera snö än regn? Fortfarande plusgrader, så vad det än är som himlen släpper ner blir det bara blött på marken.

Jag är godissugen. Har inte ens russin i skafferiet, men har skrivit upp det på handlarlappen.

Just nu går en flock svanar borta på åkern bakom pumphuset.

Kväll, eller sen eftermiddag, klockan är 18 och det är nattsvart ute. Minsann syns inte när hon smyger på tilltänkta jakttroféer (hittills har hon enbart försökt, inte lyckats). Middagen är avklarad, köttsoppa som lagades igår.

Jag undrar hur Anna Wahlgren mår, med tanke på dotterns bok ”Felicia försvann” (bra titel) och apropå gårdagens funderingar kring familjehänsyn. Jag har inte läst boken, inte läst mer än en recension som inte gillade huvudpersonen – men jag har uppfattat det som att mamma Anna beskrivs som både tämligen alkoholiserad och egocentrisk. Inte den där duktiga supermorsan som hon framställdes som och som hon säkert också framställde sig själv som, när det begav sig.

Hon gav alla oss andra morsor dåligt samvete för att vi slogs för daghemsplatser åt våra barn. Hemma hos barnen skulle man vara – och så skulle man förmodligen ha åtminstone åtta barn. Jag hade tre och hade fullt upp, och var hemma i nästan tio år och blev inte en bättre mamma av det. Snarare tvärtom.

Jag vet inte vad en bra förälder är, mina var exempel på mycket som jag aldrig ville vara eller bli. De gjorde så gott de kunde, med de förutsättningar de hade, har jag småningom insett. Som barn begrep jag aldrig det, det tog mig många år av minnen och hantering av det jag gick ut i livet med.

Tror inte att ”bra förälder” handlar om fysisk närvaro, inte att ungarna mår bra av att få en massa saker, men kanske av att den mamma eller pappa de har är närvarande i samvaron med barnen, är där med alla sinnen. Där syndade jag ofta, ville vara annanstans, trodde att jag skulle må bättre av att jobba än vara hemma med barnen.

Idag kan jag bara konstatera att även jag och barnens pappa gjorde så gott vi kunde och begrep. Vad så våra barn gör med sin uppväxt och sin syn på sina föräldrar är deras sak.

Mitt föräldraskap är inget jag känner skuld för, jag vet att jag älskar och alltid (nåja, för det mesta) har älskat alla mina tre söner. Idag talar jag emellanåt om det för dem också, men den sortens ord är inte vanliga inom familjen, kramar däremot. Som handlar om mitt behov av att röra vid dem även nu när de är vuxna, ibland skäggiga, män. Och minnas de där små, mjuka, värnlösa varelserna som jag och min man satt till världen utan att förstå att vi därmed för alltid (all vår tid) skulle vara mamma och pappa.

Idag är två av sönerna själva föräldrar. Undrar om de tycker att de vet vad föräldraskap är? Eller om de också vill göra tvärtom, göra annat än deras föräldrar gjorde?