”5 saker som kanske ingen vet om mig”, en utmaning från Johanna Broman-Åkesson idag. Läs hennes blogg, den är rolig och spännande, där finns musik och kultur, och alltihop är högst läsvärt! http://johannabromanakesson.blogspot.com
Det vore väl ingen utmaning om det kändes lätt att skriva om mina okändheter … Svårt av flera skäl, dels för att jag på senare år varit så öppen kring mig och mitt. Dels för att jag är säker på att det finns en hel del som jag själv inte vet om mig själv. Det där som jag letar efter hela livet. Min drivkraft, sökandet. Jag antar utmaningen:
Min rädsla livet igenom. Den som ibland förlamat mig och ibland ”bara” fördröjt mig. Kanske heter den också otrygghet. Ibland kan den nog kallas obeslutsamhet, velighet. Gösta Ekmans monolog ”Aftonbladet eller Expressen”. Rädd att fatta fel beslut, så att någon inte ska gilla mig. ”Någon” står för många människor i mitt liv: mormor, föräldrar, lärare, kärlekar, vänner. Rädsla att göra bort mig. Vad händer om jag verkligen tar reda på och talar om vad jag vill?
Rädslan att något förskräckligt ska hända dem jag älskar, rädslan att inte duga som mamma. Rädslan att bli övergiven. Några av mina rädslor har jag överlevt, andra spökar för mig fortfarande. T ex min nutida rädsla för ålderdom och död, eller kanske snarare döende och det som föregår döden.
Att jag kallades ”Pannan” i folkskolan i Avesta. Jag hade och har en ovanligt hög panna och någon lugg skulle jag inte ha, bestämde mamma. Det var ett öknamn. Jag hatade mitt utseende på den tiden. Jag vet inte om det var därför som jag slogs med Monika W, men jag minns mitt livs enda riktiga slagsmål. Om någon vann minns jag inte.
Att jag gillar att också läsa sentimentala och kärleksdrypande böcker av författare som Barbara Taylor-Bradford och Catherine Cookson. Och fantasy. När syster min undrar vilka böcker jag lånat på biblioteket talar jag inte om just dessa, bara de mera acceptabla, som Siri Hustvedt och liknande.
Att jag gått upp ungefär 3 kg de senaste månaderna vet bara vågen och jag. Det gör mina skrynklor i ansiktet aningen mindre påtagliga och jeansen lite trånga i midjan.
Och, idag tänker jag gå i underställ och morgonrock hela dagen, definitivt inte gå ut i regnet, bara sitta inne i köksvärmen och slappa. Och läsa Andrzej Sapkowski´s bok ”Den sista önskningen”, fantasy om en häxkarl.
Allt det där jag ännu inte vet om mig själv fortsätter jag att utforska på olika sätt. Att anta den här utmaningen från Johanna var ett. Vem av mina läsare vill anta utmaningen?
Vad roligt att du antog utmaningen, Margareta! Jag visste att du skulle göra något intressant av den. Jag känner igen mig i allt du skriver. Rädslan förstås, på alla sätt och vis, och alla de där ”svagheterna” man tycker sig ha och tror man måste dölja – att man är ”lat” eller vill försjunka i ”skräp”-kultur. På distans så förstår jag att mycket av det där inte är svagheter utan något man behöver och kan lära sig något av; men det är svårt att inte döma sig själv när man är ”mitt i det”.
Jag tror på dig.
Ha det så gott! Vi skrivs!
(Och tack för dina varma ord om min blogg!)
GillaGilla
Ja, Johanna – vi känner igen oss och vi skrivs! Härligt att du finns, och att du tror på mig! Igår hade jag av någon anledning 125 visningar, det var nog din förtjänst! Kram
GillaGilla