En alldeles vanlig ovanlig dag. Jag fyller 70 år. Kommer aldrig mera att vara 60+ som åren före 70 kallas numera, men än är jag kanske inte 70+?? ”Hur känns det”, undrade min 67-åriga syster. Vad svarar man på en sådan fråga – jag sade helt enkelt ”som vanligt”. Men alldeles vanligt är det ju inte, snarare alldeles obegripligt att det handlar om mig. MIG.

För att bekräfta ovanligheten har jag fått många hälsningar på FB, telefonsamtal och blommor per postbilen, mitt i det digra snöfallet här utanför Norrtälje. Om det är den omtalade snökanonen som är i farten vet jag inte, men snöar gör det hela dagen. Gårdskarlen plogar och plogar igen. Jag småstädar lite, fixar ännu lite mat och bakar bröd – både mannen och jag. Minsann sover i en skön fåtölj, vi eldar så spisen glöder och det är faktiskt nu hela 18,5 grader i köket. I morse var det 13 …

Jag välsignar min lilla vedbod utanför huset. Nu är all den ved jag hade inomhus uppeldad, så jag får gå ut och hämta. Det går lätt och veden är torr och fin. Källaren är också full av ved, men tyvärr också av diverse annat – en stor hundbur t ex – så där kommer jag inte in. Snöskyffeln står längst in och där får den stå. Ännu är snön framför trappen så lätt att den går att sopa bort.

Igår fick jag hämta ut en fin tårta hos ”min” ICA-handlare, gratis. Så visst har det sina poänger att fylla år – i morgon kommer fd man, barn och barnbarn och syskon med barn – det känns bra. Nu. För en månad sedan tyckte jag det var alldeles onödigt med något firande och ville bara dra långt bort för att slippa. Jag är glad att jag ändrade mig!