Jag tänker på Cecilia Svenssons ord i boken ”Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela livet”, att varje missbrukare behöver nå sin botten (ungefär). Jag nådde inte riktigt min botten när livet tycktes braka samman, i november 2009. Det kan verka som om jag gjorde det, men det tog ytterligare nästan två år innan jag faktiskt slutade spela på internetcasinon.

Nu har jag förändrat hela livet. Jag spelar inte längre. Det är inte längre min identitet. Nu skriver jag och kanske börjar det bli min identitet, när jag törs tala om det är det så. Eller så är det så enkelt att jag börjar bli jag, att jag är min identitet. Utan etiketter, utan skuld och skam. My own author, som Richard Moss sade för länge sedan.

Jag tittar på mitt fruktfat. Apelsiner, ett granatäpple, ett (gott) äpple, citroner i ett vitt gammalt spillkum. För mycket frukt för mig ensam. Allt kommer jag inte att äta upp medan det är fräscht (fult ord visuellt). Kan jag få mig att se frukt som vacker dekoration, ungefär som snittblommor? Att slängas på komposten (sic!) när de är vissna? Apelsinmarmelad har mannen min kokat, och jag har inte mera pektin om jag så skulle vilja göra mera. Ris à la Malta kanske i morgon. En tanke, ett minne från barndomen, men troligen kommer jag inte att göra det.

Nu är det så tyst i huset att det hörs. T o m utan hörapparater. De ligger nydiskade och fina framför mig på bordet. Det är skönt att låta öronen vila från dem ibland. Just nu finns inget jag behöver höra. Ibland kan jag beklaga att jag inte längre hör alla nyanser när jag spelar en skiva som jag alltid gillat – vissa tonomfång är borta. Trist, men tristare vore att inte höra alls. Och ibland är det väldigt bekvämt att höra dåligt …

Här sitter jag, i ett litet kök med ett mycket stort köksbord som är min sons, i ek eller så. Med hans stolar, läderklädda med hög rygg plus en av mina gamla vackra trästolar. Här finns en halvbra (positivt uttryckt) vedspis, en elspis som är helt OK, en diskmaskin som jag använt en enda gång på två år, när jag nyss fyllde år. Ett gammalt kök med fult nytt plastparkettgolv (jag törs inte ens fantisera om hur det gamla golvet såg ut). Två kylskåp med frys. En bänk vid fönstret ut mot den lilla vägen. Ett fönster ut mot gräs och stall och ekonomibyggnader.

Jag har flera tavlor på köksväggarna, över vedkorgen hänger en vedbärerska från Sydamerikas berg (min fantasi) av Göran Brunius, på skafferiväggen vid bänken en mycket liten oljemålning, ”Triumffärd” av Ulf Olausson, på ena sidan fönstret en färgrik litografi av Arne Lindberg (kanske föreställer den fikonträd eller fikonblad) och på andra sidan en liten oljemålning av Olle Lindgren från 1987, ”Spelmännen och flickorna”.

Av detta framgår att jag gillar tavlor. Inte nödvändigtvis ”stor konst”. Jag är inte konsthistoriskt bildad. Men jag tycker om tavlor. Bilder som pratar med mig. Som får mig att se något. För många år sedan (i slutet av 80-talet) målade jag själv. Så gick jag på kurs och lärde mig att jag inte kunde måla. Det är jag ledsen för än idag. Jag vet att jag en sommar såg på ett annat sätt, såg bilder i skogen där jag gick, såg att mossan hade ett särskilt uttryck. Innan jag insåg att jag inte kunde avbilda. Och lade av att måla. Ibland kan jag längta dit, till målandet, till när jag vågade uttrycka mig med färg och form.

Idag använder jag orden i stället. När jag vågar.