Hon är 70 år, men förstår det inte riktigt. Inte för att det är något fel på hennes hjärna, inget som hon vet om i alla fall, men det är obegripligt att hon redan levt i 70 år. Så är det väl, när man fyller 70 har livet redan pågått i så många år.

Tiden är obeveklig. Hon hänger inte med. Och gör det ändå, sitter ju här och funderar. Hur många år kan hon rimligen ha kvar? Hon är frisk och rörlig, behöver inga mediciner ännu. Hon är inte överviktig. Fortfarande har hon mycket olevt, mycket hon vill vara med om innan livet är slut.

Framför allt vill hon varje dag känna sig levande, inte gå ner sig i det där deprimerande mörka som hon ju känner till, där hon tillbringat alltför stor del av sin tid. Ett sätt att hålla energin igång är att gå ut på en halvmils promenad varje dag, oavsett väder och oavsett om hon ”måste” eftersom lånehundarna ska ut.

Mormor blev över 90, mamma nästan 80, pappa bara 67. Gener spelar roll, men liv och sammanhang kanske är viktigare. En syster dog innan hon fyllt 65.

Hennes spelberoende och spelmissbruk kunde ha bidragit till en för tidig död. Kanske inte på samma sätt som alkohol och knark, men genom att livet inte blev värt att leva. Hon tänker på mannen i den översnöade bilen på skogsvägen, han som suttit där i två månader utan mat. Hennes fantasi är att han åkte dit för att dö, för att slutgiltigt komma ifrån det liv han hade med skulder som tedde sig oöverkomliga.

Hon har bestämt sig för att leva. Varje månad tar Kronofogden hand om en del av hennes pension, dessutom betalar hon några lån vid sidan av, så mycket hon klarar av. Förmodligen kommer skulderna att överleva henne. Ett val hon har är att skämmas och förtvivla. Nu gör hon inte det, hon har t o m lite respekt för sig själv som numera gör så gott hon kan. Att det inte räcker hela vägen struntar hon i, hennes skulder är till företag som specialiserat sig på att låna ut pengar till hög ränta och utan särskilt många frågor.

Just den här månaden blir hennes pension mindre än tidigare, en födelsedagspresent från pensionsmyndigheten. Den pension hon nu får är den hon kommer att få resten av sitt liv, några större förändringar uppåt lär det inte bli.

Frisk skulle hon nog vilja leva åtminstone 20 år till. Då skulle hennes söner vara nyblivna pensionärer! Vilken konstig tanke, för henne och säkert för dem. Samtidigt ser hon svärmor för sig, hur hon tillbringade de sista åren i livet i en säng på ett äldreboende.

Minns svärmors glädje vid besöken, minns hur de höll varandras händer, hur hon målade hennes naglar och smorde in hennes ansikte, tog bort de förargliga skäggstråna från haka och överläpp. Sådant ville svärmor, trots att hon sällan såg sig själv i en spegel. Bara när hon kördes i rullstol ut i duschen kunde hon kanske se en skymt av sig i spegeln. Kände hon igen sig? Hur fick hon dagarna att gå, utan att bli galen? Utan annan stimulans än tämligen trist mat ett antal gånger om dagen, jäktad personal som såg till att hon fick sina mediciner, bytte lakan, torkade golv. Hur överlever man när världen krympt så?

Det är något hon ännu inte vet någonting om. Egentligen vill hon heller inte veta något, inte nu. Men hon hoppas kunna hitta ett innehåll även i det lilla livet, om det blir hennes. Vad skulle hon göra? Hitta på historier (de hon inte kan hitta på nu) inne i huvudet, och låta dem leva där, när hennes fingrar och övriga kropp inte tillåter henne att använda datorn? Rasa och förbanna, vilja döden, fly in i förvirring och depression? Vara elak mot personal och släkt? Hon vet inte.