Less, eller, fast inte men ändå …

Livsleda, vara less på livet, inte ha ångest ens, bara vara less. Passivt less, uttröttat less. Inte så att det leder till någon slutgiltig aktivitet, nejdå, jag avser inte att ta livet av mig. Jag är bara blekt, degigt, trist less. Just nu. Veterligt går det över, ungefär som Annikas energibrist igår. Hoppeligen är den bättre idag – när hon tappat bort 2 000 av sina böcker?

Just nu tycks det vara läge för lite tycka synd om sig själv. Bästa vännen är på väg till England med hundar och man och inte tillbaka fysiskt i det här landet på länge. Kommer hon så är det bara för att jobba och åka tillbaka. Mannen min har just nu annat att göra (än vara med mig). Barn och barnbarn tiger stilla – och mår bra, hoppas jag. Så många andra människor har jag inte runt mig. Syrrorna, av vilka den ena varit i Thailand ett par veckor och kommer hem på tisdag. Den andra försökte jag förleda att komma hit, men hon hade annat för sig.

Alldeles nyss hade jag ändå två oväntade kära människor på mejlen: systerdotter i London som väntar sitt första barn om några månader och skickade bilder på sin stora mage, och Jenny i Götene, som bara rakt av fick för sig att mejla mig! Så det är inte så synd om mig i alla fall, det finns hela tiden någon som faktiskt tänker på mig, som gör att jag finns. Det är gott.

Så varför dega ner sig i negativa lessna tankar? Det finns några fakta som påverkar – det är tyst, ensamt här i huset med Minsann som sällskap. Hon är visserligen varm och go, och ligger nära i sängen, men hon är också en katt. Vacker, och katt. Inte människa, hur ofta jag än pratar med henne som om.

Kanske behöver jag vara lite deppig för att ta mig till ett annat tillstånd? Så att det bara kan bli bättre? Just nu skulle det bli bättre om inte Minsann klev omkring på klaviaturen och åstadkom konstiga saker. Det skulle kanske räcka, för ögonblicket.

I morgon vill jag ha mera, kanske några snödroppar till som strävat sig upp, kanske några grader varmare, så att jag kan ta mig ner till källaren och veden utan att halka och bryta benen. Kanske sol, så att jag kanske, kanske kan sitta ute och fika. En liten stund, en stund av nåd, som påminnelse om att det kommer bättre – i alla fall varmare – tider!

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Less, eller, fast inte men ändå …

  1. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Tips: Läs Alfons Åberg, den, där farmor säger att ”man måste ha tråkigt ibland för att uppskatta när det blir roligt/trevligt” ungefär. Fniss, fniss, det där vet vi ju. Nu ska jag plantera om blommor!
    Kramar
    syster B.

  2. lena skriver:

    Om vi inte gar ner i morkret ibland sa uppskattar vi inte heller ljuset nar det atervander for det gor det alltid snart sticker snodropparna fram!!!Kram Lena.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s