Distans. Hon försöker se sig själv, som hon ser sig i spegeln. Utifrån. Se den här kvinnan som hon inte riktigt känner igen. Hon vet inte vad det är hon inte känner igen, eller vad hon skulle känna igen. Vilken av alla sina kvinnor genom livet är det hon tror att hon ännu är?

Hon ser en kvinna med halvlångt, gråblont hår, en markerad bekymmersrynka mellan ögonbrynen, och skrynklor på varsin sida om munnen. Ögonen är blå, ögonfransar har hon just inga, eller osynliga. Hon ser ut att vara i 70-årsåldern.

Om hon haft en spegel som kunde visa hela kroppen skulle hon ha sett att hon är varken för smal eller för tjock. Hennes bröst sitter förstås lägre nu än förr, men är ganska fina ändå. Och magen är lite rund, rumpan fortfarande ganska spänstig. För två år sedan, när hon gått ner nästan 13 kg på kort tid, var rumpan skrynklig och platt. Det är den inte nu, ett par kg upp. Benen ser starka ut och är det också, knäna lite större och knöligare än de varit. Hon hoppar inte längre hur som helst, i alla fall gör hon det inte utan att tänka sig noga för först.

Halsen är lätt skrynklig, men om hon sträcker på ryggen och lyfter upp hakan syns det just inte. Händerna visar hennes ålder, de ser ut som hennes mammas gjorde de sista åren. Tydliga ådror och bruna fläckar. Kortklippta naglar, besvärliga nagelband, ofta alltför torra händer, eftersom hon envisas med att inte vilja ha gummihandskar när hon diskar. Hon diskar ofta, och hon tvättar händerna stup i ett under vintern. Varje gång hon tänder i spisen blir hon sotig, dvs flera gånger om dagen. Handkrämen står på diskbänken, men hon glömmer bort att använda den.

Hörapparaterna syns inte när hennes hår är så här långt. Inte för att hon någonsin varit bekymrad över om de syns eller inte, hon vet att hon behöver dem och så är det med det. När hon var yngre ville hon kanske ha någon sorts lite roligare färg än den mer eller mindre brunbeigegrå som hon nu har, men inte längre. Då, förr, tyckte hon ibland om att sticka ut lite från alla andra, t ex genom sitt hennaröda hår (när inte så många andra hade det). Idag är hon nöjd med att försvinna i mängden.

Tänderna är OK, en framtand är sned och lite avslipad efter ett fall i en cementtrappa i barndomen. Hon har aldrig brytt sig om att göra något åt det. Och tre skäggstrån drar hon ut regelbundet numera.

Glasögon behöver hon, både på långt och kort håll. Än orkar hon gå i skogen och plocka svamp, än gillar hon att gå långa promenader med vännens hundar. Skridskor åker hon inte längre, inte skidor heller. Än går hon upp varje morgon med någon sorts förväntan. Eller kanske nyfikenhet.

Idag t ex har hon av en skrivarvän fått bekanta sig med Ebba Forsberg som sjunger Leonard Cohen – och annat – på ett sätt som rör vid hennes hjärta. När hon vaknade i morse visste hon inte att denna sångerska fanns, nu njuter hon av röst, musik och ord. Och hennes mobila internetuppkoppling är oförklarligt blå, dvs 3G, stabilt sådan – det har den hittills aldrig varit där hon bor på landet.

Känner hon den här kvinnan i spegeln? Hon borde göra det, de har haft ganska många år tillsammans.

Hur skulle någon annan beskriva henne? När hon fyllde år fick hon ett kort av bästa vännen, som skrev ”great friends are hard to find, difficult to leave and impossible to forget” (G Randolph) – och ”finaste vännen min, många, många skratt önskar jag dig!”. Vänfast heter det bestämt.

Det är nog så, hon behöver flera skratt, oftare skratt. De senaste åren i hennes liv har inte rymt så många skratt. Nu ler hon oftare än nyss, fnissar och fnittrar ibland, och skrattar. Och hon är ofta glad över vänner hon har, sådana hon mött i det sk verkliga livet och de hon funnit via internet och skrivandet. Hon tackar för glädjen i musiken, för glädjen i egna ord och andras.