Surt

Det blåser så att det inte är skönt att vara utomhus. Solen skiner, himlen är hyfsat blå och lockar mig ut. Jag går in igen efter bara en liten stund.

Har just bråkat med min krånglande nya Telia-uppkoppling – mobilt bredband 4G, billigare än det tidigare. Visserligen finns inte 4G härute på vischan, men man kan ställa om till långsamma Edge. Men det fungerar inte bra. Oftast hittas inte ”enheten” … Också frustrerande – ungefär som blåsten.

Surt. Den senaste timmen har jag sökt efter postadress till rederiet vi åkte med för en månad sedan. Jag ville skicka feedback, plus färgflagor från handfatet, till dem. Fick nöja mig med en e-postadress till representanten i Finland till slut … Utan bilagd färg. Med ett internet som hoppar i och ur och tar lång tid blir även detta frustrerande.

Mera surt? Tja, spam-kontrollen i min blogg hade klassat en kommentar från en tidigare godkänd och välkänd internetkompis som skräppost. Varför? Hur ser kriterierna ut? Jag vet inte.

Minsann är inte sur, hon är ute hela dagarna, blåst eller inte blåst. Näbbmössen lever farligt. De större har hon såvitt jag vet ännu inte ägnat sig åt. Och mannen min plockar nässlor, en hink står på diskbänken nu och väntar på hantering. Vi kan äta härlig nässelsoppa flera gånger i år!

Kompisen jag trodde jag skulle kunna träffa när jag är i Stockholm nästa vecka är i Holland och Portugal då.  Bästa vännen är kvar i England ännu några veckor. Jag är här. Sur.

Fick just inte med mig några läsvärda böcker från biblioteket senast heller. Hade läst två av de böcker jag lånade, och ytterligare en går inte att läsa = kan jag inte läsa, ”En kaosmammas bekännelser”. Känns som om jag redan läst den, under någon annan titel. ”Sex, systerskap och några män senare” av Monica Gunne lånade jag, men vet inte om jag vill läsa. I alla fall inte just nu. När jag är sur.

Men, som sagt, ”Tusen små bitar” är en bra bok. Av James Frey. Som du tydligen också tycker, min vän som hamnade i skräplådan!

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized och märktes , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Surt

  1. annikabengtsson skriver:

    Blåst kan man faktiskt blir sur av. Jag är lite sur på den eftersom den hindrar mig från att så ängsfröna, jag är rädd att de ska blåsa bort. Och så vill inte humlorna ge sig ut och pollinera körsbärsblommorna på grund av blåsten.
    Annars tänker jag på skillnaden mellan en ung och en äldre katt. När Cayenne var yngre var han också ute hela dagarna, och bar hem näbbmöss hela tiden. Nu tar han en liten tur ut på förmiddagen, och en liten efter kvällsmaten, resten av tiden ligger han inne. Vid åttatiden på kvällen går han och lägger sig för natten. Näbbmöss bryr han sig inte längre om, det ska vara skogsmöss eller fåglar om det ska vara mödan värt att fånga dem.

    • beskrivarblogg skriver:

      Det är ju nästan 10 års åldersskillnad på Minsann och Cayenne – eller nio i alla fall – antar att de liksom vi tvåbenta blir tröttare och mindre fångstinriktade med åldern? Vänta med dina fina frön tills det inte blåser – de får inte blåsa bort – kram

  2. Jaså, det var där kommentaren hamnade. Jag undrade vart den tog vägen. Surt! Ja, den boken gillade jag – även om den var ryslig. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s