Jag tycks vara högst upp på ett tomt dokument. Sitter under parasollet ute i skugga och skriver. Ser inte alls vad. Nyss försökte jag fortsätta skriva i ”deras bok” men lyckades förstora texten och vågade inte fortsätta av rädsla att slarva bort alltihop.

Praktiskt med en lös klaviatur när man sitter så här utomhus. Opraktiskt att det inte går att se vad man skriver. Mannen min sitter på gräsklipparen med hörselkåpor på och är tämligen tillfreds tror jag.

Vi har varit in till Sala, jag har köpt böcker för hundra kronor, några ska jag behålla åtminstone ett tag, några vill kanske han läsa och resten ska fotograferas och läggas in på Bokbörsen. De kostade mig 2,50 styck. Jag är nöjd. I morse innan det blev så här varmt bestämde vi oss för att äta tunnpannkakor med stekt fläsk till middag. Nu känns det inte så – helst bara något mycket lätt utomhus. Vi får väl se vad det blir, fläsket har redan åkt ut och in i frysen ett par vändor när vi ändrat oss.

Nu är det inte många vackra maskrosor kvar, men jag har gula prästkragar och vackert djuplila aklejor i stället . Gullvivorna har så gott som blommat färdigt. Igår plockade mannen min några liljekonvaljer till mig, och idag har flera slagit ut.

Pingst är hänryckningens tid sägs det. Det är ett passande namn på den vackraste av vårar. Men inte vill varken han eller jag bli hänryckta i någon bokstavlig mening ännu, Hädan och hän är väl samma sak. Vik hädan sade man åt djävulen när man misstänkte att han var i närheten i någon form. Finns ordet dädan? Hän och dän – dän i meningen därifrån minns jag från barndomens språk. ”Gå dän”! Men just inte hän.

Svanfamiljen har också varit på promenad på fältet vid dammen idag. Åtminstone en unge, kanske två, mellan föräldrarna. Den röda katten har inte synts till. DEN GILLAR NOG INTE OVÄSEN FRÅN GRÄSKLIPPARE, BIL OCH MÄNNISKOR, OM DEN HAR LEVT HÄR I RELATIV TYSTNAD ETT TAG. VI VET INTE HUR LÄNGE DEN VARIT HÄR, MEN DET SYNS EN TYDLIG LEGA I HALMEN I LADAN.

HAR JAG GJORT NÅGON NYTTA IDAG? TVÄTTAT EN TRASMATTA, TORKAT GOLVET PÅ TOALETTEN. SKÄNKT MANNEN MIN TRE BÖCKER, EN SYLT- OCH BÄRKOKBOK, EN ”fULA VISBOKEN” OCH EN lEIF g w pERSSON-DECKARE. PLUS ETT ANTAL GLAS SAFT MEDDAN HAN KÖR GRÄSKLIPPNIN

UPPE I KLÄDKAMMAREN LUKTAR DET APA, KANSKE ELAKT MOT APORNA, MEN DET LUKTAR ILLA SOM ALDRIG FÖRR. DÖD MUS I VÄGGEN NÅGONSTANS ÄR VÅR GISSNING. FÖNSTRET FÅR STÅ ÖPPET. IBLAND OM VÅREN LUKTAR DÄR ILLA, MEN DET FÖRSVINNER NÄR DET FÖRMENTA MUSLIKET MUMIFIERATS TILLRÄCKLIGT. KAN VARA FLADDERMÖSS OCKSÅ, ELLER NÅGON FÅGEL SOM PÅ NÅGOT OKÄNT SÄTT KOMMIT FEL.

MANNENS SÖNER ringer och ÄR OROLIGA FÖR HONOM. OM DE ÄR LÄTTADE ÖVER ATT HAN INTE ÄR ENSAM VET JAG INte,DET BLEV LJUVLIGT TYST NÄR GRÄSKLIPPAREN TYSTNADE, NU ÄR DEN INSTÄLLD I MAGASINET, GRÄSET ÄR LAGOM KORT. MINSANN LIGGER INNE I HUSET, DET ÄR FÖR VAMRT UTE. EN NYCKELPIGA UNDERSÖKER JUST NU KLAVIATURENS MÖJLIGHETER, LYFTER PÅ VINGARNA EMELLANÅT OCH SPRINGER RUNT I STÖRSTA ALLMÄNHET. NU FLYTTADE HON TILL STOLEN. BRA, DÅ BEHÖVER HON INTE FASTNA MELLAN NÅGRA TANGENTER.

När jag urskiljer något lite på skärmen ser jag att jag av misstag har haft Caps Lock på – mycket är skrivet i versaler! Kan inte korrigera tillbaka till gemena.

Om jag alls spar något av den här texten lär det vara en hel del som behöver korrigeras och rättas till. Sådant brukar jag göra medan jag skriver annars, nu går inte det. Gerda, var är du? Det är ju du som står för ordning och reda här. Gör något.

Det var nog en dum idé det där att hon, Gerda Margareta, skulle kunna fungera som två och att de där två skulle skriva i team med varandra. Det verkar inte fungera. För det mesta är det Margareta som skriver, Gerda latar sig någonstans. Och om det bara är Margareta som skriver, då blir det ju inte annorlunda än annars. Bara lite lagom mycket krångligare mellan varven när någon av dem kommer ihåg den andra.

”OK”, säger Gerda, ”vad vill du att jag ska göra?”

”Ta oss tillbaka till någon sorts flöde i skrivandet, med en berättelse som inte enbart handlar om sjukdomar och oro, och fåglar och katter, blommor och gräs.”

Gerda ser ut som om hon tänker efter, men det vet man aldrig med Gerda, hon kan se sådan ut och bara hon själv vet att det faktiskt inte pågår just någonting där innanför ögonen.

”OK”, säger hon igen. ”Jag skriver”.

När hon skrev den där punkten insåg hon att hon faktiskt inte visste om den skulle stå före eller efter citationstecknet. Varför har hon glömt det? Gör inget, går alltid att fixa senare.

Nu ska mannen deras (!) duscha bort allt gräs som fastnat på honom. Sedan tycker jag att han ska gå och vila. Hon tappade tråden när mannen ropade något hon inte hörde. Det enda han ville var tala om att det tar drygt en och en halv timme att klippa allt gräs runt husen …

Hon är här igen, Gerda. Hon ska alltså på något odefinierat sätt styra upp det här projektet. Det börjar kännas svårt, och blir det svårt lägger både hon och Margareta av. De är inte de uthålligaste av kvinnor, om saker och ting tråkar ut dem. Svårt har ofta i livet varit detsamma som tråkigt. Kanske är det enklare att hävda att något är tråkigt, än att erkänna att det är svårt.

Gerda gillar inte att hon inte kan se skärmen och läsa det hon skriver. Det känns alldeles för hafsigt och slarvigt och blir säkert alltför många fel av alla de slag, när det inte går att kontroll-läsa efter hand.

Varför heter det ”efter hand” förresten? Efter att handen gjort sitt?

Nu är det så tyst att det hörs. I tvättstugedörren står en naken man och försöker göra sina strumpor fria från gräs. Hans rumpa är rund och fin i profil. Det är hans mage också.

Dammen där svanarna nu simmar tycks växa igen lite för varje år Jag tror mig se två ungar mellan föräldrarna. Får ta kikaren senare och se efter.

Sädesärlorna bor som vanligt under en takpanna i hönshuset, men vi har bara sett ett par svalor och någon tornseglare. Inte hört någon gök, men det kan ju bero på dåliga öron. Korpparet flyger över oss och pratar hela tiden med varandra.

Just nu har jag, Gerda, inte den minsta lust att vara ordentlig och kontrollerande, stå för struktur och ordning, inte ens reda. Jag vill bara sitta i skuggan och dricka bubbel, kanske äta en liten crostini med grönmögelost på till. Inte stå vid en varm vedspis och grädda tunnpannkakor.

Jag vill vara lat och flyktig, bara bry mig om stunden just nu, inte planera ens några minuter i förväg. Inte tänka på borde. Inte ”skulle väl”. Ett flygplan har gjort ett spår på himnlen. Varje gång jag ser ett sådant längtar jag bort. Inte till någon bestämd plats i något bestämt land, bara bort. Kanske till någonstans där ingen känner vare sig Gerda eller Margareta. Där jag enbart är en ganska gammal och skrynklig kvinna utan förflutet.

Nyckelpigan knatar nu runt datorskärmen, vad letar hon efter? Varför skriver jag hon, är alla nyckelpigor femininum? Det må väl finnas manliga nyckelpigor också? Ser de likadana ut?

Det är så mycket jag inte vet.

Gräsmattan är mjuk och varm under mina bara fötter. Det fastnar grässtrån mellan tårna. De röda tulpanerna har nästan blommat ut, men fortfarande är de vackert röda där de sticker upp här och där i gräs och buskar. Bakom mig blommar små vildsådda körsbärsträd. Nyckelpigan springer som om den (!) har bråttom, kanske har alla nyckelpigor bråttom hela sitt korta (?) liv?

Nu gör mannen rent sina gula med blått vristband Foppa-tofflor. Han använder en diskborste för att få bort gräset. De är inte vackra, men han är söt, i vit keps och vita shorts som jag vet måste vara för små för honom.

För en stund sedan kollade jag om om regnmätaren läcker. Det gör den, ny må anskaffas.

Vem har döpt maskrosor till maskrosor? Ett sådant fult namn på en så vacker blomma. Om den hetat något annat hade vi kanske tyckt bättre om den. Undrar vad den heter på latin – det får jag kolla, senare när jag ser vad jag gör. Och om internet fungerar.

Gerda inser att hon faktiskt inte riktigt har klart för sig hur pingsthelgen ser ut. Hon vet att vännen kommer med sin hund på söndag, men är det pingstdagen eller vad? Annandag pingst är bestämt avskaffad till förmån (?) för nationaldagen den 6 juni. Så nationalistiskt.

Nytt stycke – vet inte om det behövs eller inte. Det här att inte se vad hon skriver kanske bara är nyttigt för en ordentligt själ som Gerda. När hon tänker efter var det nog Gerda och inte Margareta som var så allvarsamt duktig i skolan (utom i matte), som styrde och ställde därhemma, som oftast var till mormors belåtenhet.

Sedan har hon fortsatt att vara till belåtenhet, i alla fall oftast genom livet – utom när hon varit otrogen – eller var det kanske inte hon, det var nog Margareta – och när hon skilde sig till slut, när hon blev spelberoende och spelmissbrukare och förskingrade alla pengar. Spelade bort alla pengar tycker hon låter bättre än förskingrade. Det var nog Margareta det också, kan inte ha varit Gerda. Men båda fick ta smällen. Har Gerda förlåtit Margareta?

Det blir inget bubbel idag, förklarar mannen min/vår. Det är inte helgdagsafton förrän i morgon (är det?) – därmed bubbel först då. Jaha, fnyser Gerda och Margareta i kör. Ibland är de väldigt överens, de här två.

Bonden har inte vårplöjt på fälten bortanför ladan, men de är vackert gröna ändå. Något kommer upp, även om det är glest här och där. Eftersom tofsvipan fortfarande har sitt bo någonstans därute är jag glad för varje dag det inte blir någon annan aktivitet därute.

Nu har himlen fullt med molnslöjor, en liten mjuk vind blåser varmt. Det är skönt att sitta i skugga och ändå ha solvärmen däruppifrån. Mannen min sitter bredvid mig och vi fantiserar om hur många ungar svanarna har. Ingen av oss orkar gå in och hämta kikaren så det får fortsätta att vara fantasier.

Vi såg en notis i Norrtelje Tidning häromdagen. Det har skjutits flest äglar i länet inom Riala-området – det område där Riala-vargarna har sitt revir. Och alldeles vid avtagsvägen till Riala såg jag sju älgar innanför stängslet mot vägen. Det tycks alltså vara gott om älg, trots de glupska vargarna (glupsk är vår grannes, bonden, sätt att beskriva vargen, som ju finns också här uppe utanför Sala). Resonemangen om att älgjakten förstörs av att varg äter upp älgar och rådjur går inte ihop för mig.

Gerda märker irriterat att hon sitter och gnisslar tänder. Det är en ovana hon lagt sig till med det senaste året – tror hon – och hon gillar den inte. Det får henne att tänka på moster, som de sista åren i livet ofta satt med hakan hängande och munnen öppen, som om hon inte orkade stänga munnen. Det kanske hon inte gjorde. Hon vill inte bli så kraftlös, eller glömsk, eller sluta bry sig om hur hon beter sig, ens när hon är ensam. Och definitivt inte i någons sällskap.

Nyckelpigan har sprungit någon annanstans. Bredvid henne sitter mannen med bara fötter i gräset. Kepsen med devisen ”Mjölk är livet” ligger på magen. Shortsen verkar obekväma, men han hävdar att de fungerar.

Leif GW Persson har fått Pirat-priset och säger sig vilja trösta Ranelid (som inte fått det). ”Det finaste pris han nånsin fått” – och så är det kanske. Jag vet inte ens vad det är, en utmärkelse som Pirat-förlaget utdelar?

Apropå det, så lånade hon Guillous ”Brobyggarna” senaste gången på biblioteket. Och syrran hade ”Wienerwald-boken” så att hon kan läsa den. Det som ligger på bordet just nu är dels fossilboken som Margareta skrev om tidigare, dels en nyinförskafffad pocket av Lesley Pearse, som heter ”Hope”. Engelsk över- och underklass, barn av börd som föds i hemlighet och växer upp i fattiga förhållanden, men som … ja, vad då? Det vet hon inte ännu, har just börjat läsa. Men den kan väl förströ några timmar, när hon nu inte vill vara seriös. Just nu tittar hon på alla små svarta myror som springer på bordet. Varifrån kommer de? Har gräsklippningen stört dem och satt fart på deras kuta runt-ande? De håller sig ännu till bordet och låter hennes och mannens fötter vara ifred.

Kväll: inga pannkakor. Svanungarna är räknade och de är fem stycken. Viporna har också två ungar. Gustavskorv, crostini, fetaost och grönmögelost, grönsaker till middag. Fläsket tillbaka i kylen, kanske i morgon … Fortfarande solsken!