En dryg vecka

Måndag har det hunnit bli igen. Margareta har städat bort det överblivna virket från altanen och lagt det i en luftig hög vid husgaveln, kapat en del ved som legat över vintern nere vid källaren. Nu ser det städat och fint ut. Vi åkte och handlade och tog en omväg genom Roslagen innan vi var hemma igen. Väl hemma fick mannen min ”tryck över bröstet” och lade sig att vila. Och ropade efter en stund eftersom han frös så han skakade. Egentligen frös han nog inte, men hade kraftiga frossbrytningar. En halvtimme och en Panodil senare sover han. Oroligt. Skakandet har upphört.

Det enda han är absolut bestämd på är att jag inte ska ringa någon läkare.

En jättelik humla har förirrat sig in i köket. Jag släpper ut den, och dammar av klaviaturen när jag ändå är i köket. Sitter i köket och skriver, för att inte störa. Jag önskar att jag begrep mig på den där skröpliga kroppen han har, den som ser stor och stark ut. Som var det, men inte är det längre. Hjärtflimmer innebär ett hjärta som inte fungerar som ”det ska”, och förmodligen är det det som nu spökar. Han tar sina mediciner, han har just idag varit in och gjort ett sk PK-prov för att kolla blodet så att han får rätt mängd Waran för att tunna ut blodet.

Det börjar bli för tätt mellan dödlighetspåminnelser av olika slag. Själv talar han om att han ju är 79 år och har haft ett gott och roligt liv. Vi vet båda att han gärna hänger med ett tag till.

Mannen sov någon timme, vi åt färsk sparris till middag och så började han frysa igen. I säng med dubbla täcken och nya fräscha lakan – nu mår han bättre. Vad är detta? Vi är oroade, båda två. Kanske t o m alla tre. Vi pratade om att åka upp till hans hus utanför Sala i morgon, jag kör. Vi får se hur det blir.

Tisdag stannar vi i mitt hus. Ingen av oss har sovit särskilt bra och mannen min sov i stället under förmiddagen. Vi vet fortfarande inte varför han fick frossa igår, men han behövde uppenbarligen vila idag. Nu sitter vi ute och läser (utom för ögonblicket när jag gått in en stund). Vi planerar att åka till Thailand i vinter och kollar priser och boende – kanske knäppt, men vi behöver det just nu. Vad Gerda gör vet jag inte riktigt nu, hon verkar hålla sig i bakgrunden. Jag hoppas hon hoppar in i skrivandet om hon riktigt behövs.

Hon fick gärna dyka upp just nu. Nyss talade Margareta och mannen med en gammal god vän som fyllt år. Vännen hade tänkt på mig, Margareta (han känner inte till Gerda), men inte gjort något mera ”eftersom han inte visste om jag ville ha någon kontakt”. Vi pratades vid för rätt precis ett år sedan, när jag gratulerade honom till födelsedagen – men kanske hade han glömt det? Då hade han också tänkt på mig …

Gerda! Kan du hjälpa mig att sortera bland alla ”borde göra”, ”borde inte göra”. Kan inte du se till att jag ägnar mig åt det som är värt att ägna sig åt – och låter bli allt det andra. Låter bli att t ex bli så sur över att en gammal vän inte gratulerar mig på min 70-årsdag att jag låter vli att ringa honom på hans! Nu fick vi kontakt ändå – tack vare mannen min som hade SMSat honom – och jag fick tala om varför jag inte ringt som jag brukar. Som jag gjort i många år.

Mannen min och jag har just bestämt att kokta färska (varifrån kommande?) rödbetor blir en utmärkt middag idag. Ingen har lust att laga eller äta något mera. Solen är fortfarande varm och jag skyddar mina röda gräsklippararmar med en skjorta. Näsan får ta det den tål, med lite solskydd på. Enligt pressen lär det vara så att svenskar söker hjälp för sina maligna melanom alltför sent, beroende på att de har så mycket att göra. Verkar konstigt, kanske handlar det mera om att man faktiskt inte vill tro att den där lilla pricken kan vara farlig. Inte törs ta reda på om.

Det gäller ju en hel del annat i mångas våra liv.

Onsdag, i huset utanför Sala, Vackraste gula maskrosorna i gräsmattan, fd tistlar framför köksfönstret bland aklejor, prästkragar och persilja som spritt sig till gruset. Numera är tistlarna uppdragna. Och jag trött i ryggen. Kokar ägg till torskfilén som vi ska sautera (heter det så, koka på svenska) till middag, det blir en lätt äggsås till den kokta potatisen. Mannen min har just bytt olja i gräsklipparen och ska snart köra över alla de vackra gula blommorna … Vallmoblad har vi sett, kanske blir det någon sådan där stor grårosa fin blomma också. Pionerna är fulla av knopp, den sparris vi lämnat kvar senast vi var här har vuxit upp i himlen. Här är fint.

Det gamla körsbärsträdet lever numera bara i de allra översta smågrenarna, resten ser heldött ut. Och den vita rosbusken får blomma i vår, sedan måste vi klippa ner den och hoppas på att den tar sig till ett annat år. Humlen är tveksam, och den clematis som växte vid källaren har inte klarat vintern. Den nere på tvättstugeväggen däremot är full av knopp. Snart blommar flädern, då gäller det att vara här och hinna plocka blommorna och göra saft på dem.

Jag orkar inte sitta i solen hela tiden, går in och sitter vid köksbordet och skriver en stund i stället. När vi tittar på hallonhäcken gläds vi åt vårens jobb med att gallra och plocka bort grenar som bar hallon i fjol. Det ser bra ut. Mannen min pratar murklor, men jag har aldrig hittat några här. De finns, bonden vet var – men det är lite hemligt. Om han hittar kanske han kommer hit med några, det har han gjort förr.

Något väsnades i skogen alldeles nära huset när vi kom. Om jag inte visste att det inte finns påfåglar här skulle jag ha gissat på en sådan. Förmodligen var det en råbock som brölade, det lät som en ovanligt kraftfull tranas skrik, fast inte lika jämnt och likadant varje gång. Minsann lystrade till, struntade sedan i olåten och fortsatte att jaga kopparormar. Det gör hon tyvärr med viss framgång, liksom de små ödlor som finns här. Större byte än så har jag ännu inte sett – och glad är jag.

Kväll – jag har förlorat stort i canasta och är sur. Dålig förlorare, alltid. Bra dock att jag fått internet att fungera så att jag kunde överföra pengar både till mannen min och fd maken – för kontanter respektive för presenter till barnbarnens födelsedag. Internet häruppe är ett frustrerande företag, ibland går det ganska, ibland/ofta inte alls. Dvs modemet säger sig vara anslutet men när jag kollar är det 0,0 både upp och ner. Vad nu det betyder.

Vi har ätit en gudagod middag med torskfiléerna försiktigt sjudna i vinfiskbuljong. Jag kunde inte låta bli att äta upp såsen – så nu är jag proppmätt tillika som sur. Hoppas sova gott ändå, det sura går fortare över än det mätta. Minsann har gått och lagt sig efter lång biltur följd av återupptäckande av allt som finns att upptäcka här. Sorgligt nog hittade hon en pytteliten sork som hon lekte med, länge. Jag distraherade henne en stund så sorken hann undan, men han var nog färdiglekt. Och så väntar vi bara på att hon ska trilla i den låga vattentunnan under stupröret – där hon dricker rostigt regnvatten i stället för att gå in och dricka färskt kranvatten.

Vi har idag siktat de två tranungarna, beskyddade av varsin förälder, som matades ute på gärdet. De är sötfula, bruna knyten på långa ben, nära respektive mamma och pappa. Svanen ser ut att fortfarande ligga på redet, men vi ser inte tillräckligt bra för att vara säkra.

Godnatt säger vi allihop och jag blåser ut ljusen.

20 minuter över 12. Det var då själve den, jag kan inte sova. Mina ben kan det inte heller, de vill sprattla och behöver röra på sig hela tiden. ”Restless legs” kallas det visst. Och nog är hon och de restless alltid. Nu sitter hon vid köksbordet igen. Ute är det blåsvarta natten. Till och med katten sover. Men inte hon.

Då återstår bara att skriva och se om det tröttar ut henne. Gerda får komma in här senare och se till att det blir ordning på alla ”jag” respektive ”hon”. Det far lite hit och dit nu. Hon orkar inte fixa det nu.

När hon ligger där och inte kan somna försöker hon ”skriva i huvudet”. Hon radar ord på ord, men det blir just ingen vidare mening i dem. Det enda hon tycks kunna skriva om är vad som hänt under dagen, eller inte hänt. Idag t ex har hon dragit upp en mängd tistlar i gruset utanför köksfönstret. De ligger nu på komposten bakom hönshuset. Intressant eller hur? Hon har suttit i solen och läst, suttit i skuggan och läst, lagat mat – druckit ett glas vin före maten och ett till maten. Ätit för mycket, kanske är det därför hon inte somnar. Vinet borde inte spela någon roll.

Mannen hennes sover nu. Han älskar att vara här, har hela tiden något att göra. Idag har han lött ihop en blomvattenkanna vars handtag hade släppt, och så har han gjort i ordning gräsklipparen för klippning i morgon. Men han är trött efter de senaste veckornas attacker mot hälsan. Hans blodprover är bra, men han mår inte bra. Börjar kanske misströsta, men påminner sig högt emellanåt att han faktiskt inte är död ännu.

Jag tjatar och frågar hur han mår. Ännu är han glad för min omtänksamhet, snart blir han väl galen på mitt oroliga frågande.

När vi åkte förbi sopstationen i Sala såg vi att Strömsbacka, återvinningsförsäljningen, har halva priset på allt. De har uppenbarligen problem med att ha plats för allt de får in – eller så säljer de för lite. I morgon åker jag nog dit och kollar om de har några böcker jag kan köpa för 2,50 per styck. De jag köpte på auktion (en låda om runt 30 böcker för 23 kronor) har jag redan sålt ett par av. Jag behöver sälja många för att kunna åka till Thailand i vinter.

Bonden cyklade förbi tidigare i kväll med sin stövare. På söndag kommer en vän hit med sin hund som jag ska passa ett par dagar. Det ska bli roligt att se hur Pella, hunden och Minsann kommer överens. Pella är van vid sin huskatt, Ruben, som hon får tugga på som hon vill. Det lär hon nog inte få med Minsann.

Nu ska jag göra ett nytt försök att krypa i säng.

Sov till halv 8, då det var så vackert väder att mannen min inte kunde sova längre. Och det är sant, inte känns det OK att ligga i sängen när solen skiner och världen är grön och fin. Minsann är försiktig idag, i morse såg vi en stor röd katt vid ladan – och tydligen märker hon också att den är där. Kanske var det den som skrek igår. När vi pratade med bonden säger han att han sett den flera gånger och att det är en vildkatt som tydligen bor i ladan. Det gillar vi inte, hoppas den ger sig iväg nu när vi är här. Eller om inte annat, när Pella kommer hit!

Jag är lite kvar i sömnen, har ätit frukost och druckit te, kollat mejl och bokaffärer, men inte riktigt vaknat. Läser en bok av Tracy Chevalier, ”Remarkable Creatures”, om fossil och människor som är märkligt fängslande. Och jag har med mig en bokkasse från biblioteket, så att jag har lite att välja bland.

Idag känner jag igen mannen min. Det är som om han lever upp när han är här. Lite handlar det nog om att han alltid har något att göra här – som igår när han lagade blomvattenkannan – men kanske också att det nu gått några dagar sedan den senaste hälsokonstigheten.

Tranparet med ungar har fått sällskap på lite distans av en ensam trana. Det tycks gå bra. Hästarna betar borta vid dammen. Köksfönstren behöver tvättas, men vi ska plantera om pelargoner i stället. Och kanske gräva upp en rabatt som är överväxt av såpnejlikor, kvickrot och någon enstaka gammal lilja. Liljeknölarna kan vi spara och plantera igen, resten vill vi bli av med så gott det går.

Mannen min läser en gammal konsttidning och en intervju med Ola Billgren – en tavla ”Rondpoint de l´etoile” får min man att försvinna ut i rymden, i ett rymdskepp kanske. Den får mig att försvinna in i rymden, bli liten inför oändligheten. En tavla det vore spännande att se i verkligheten.

Nu har jag just burit ut en ödla i friheten. Minsann bar in den och jagade den runt köket innan jag hann fånga den i en tygkasse och släppa ut den. Antagligen kommer den in igen – livet är spännande på landet!

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized och märktes , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En dryg vecka

  1. Jag känner din oro – er oro, den gemensamma, som ändå inte riktigt kan delas – den blir så tydlig både på och mellan raderna i beskrivningarna av naturen som lever och frodas, med obönhörlig kraft. Man vill råda – gå till doktorn! Hjälpen finns där – oron kan skingras. Tur att du är ”två” som kan se saker ur olika perspektiv – en förnuft och en känsla kanske?
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s