Hon muttrade för sig själv över växtkraften hos t ex tistlar. För två veckor sedan trodde hon att alla var borta, uppdragna med roten. Nu är hon här igen, och de med, större än någonsin. Återuppståndna. Flädern har bara några få blommor ännu, tydligen har det varit för kallt och solfattigt här de senaste veckorna.

Komposthinken är nu full av uppdragna tistlar och en och annan maskros. Rabatten ser aningen bättre ut.

Det är ganska spännande att sitta på trappen och skriva. Hon ser ingenting på skärmen och försöker glömma orden direkt när hon skrivit dem. Det får bli som det blir. Det gör det ju oftast hur som helst. Blir som det blir. Ibland blir det som det ska. Som när hon och mannen hennes hittade tillbaka till varandra efter ett par svåra år. Svåra för båda.

Häromsistens frågade bästa vännen om de förlåtit varandra. ”Jag tror det” var det svar hon kunde ge. ”Har du förlåtit dig då?”.  Samma svar – ”jag tror det”. Ingen av frågorna kan hon besvara med stor säkerhet, bara med förhoppning och önskan, tillit till kärlek och liv och gemenskap.

De behöver varandra, mannen och hon. Båda är gamla, har levt nästan hela sina liv, båda vill älska också nu, med kropp och själ. Häromsistens läste hon den här tidningsrubriken   ”sexboom bland äldre, 60+ vill ha sex” och Amelia Adamo (som ju är 60+) skulle kommentera den förmenta boomen. Vilken jäkla boom? De flesta av oss vill ju ha sex, oavsett ålder. Att sedan förmågan förändras är en annan sak. Ingen ny uppfinning alltså, men tydligen nytt nog för unga journalister, så nytt att det är något att skriva om. Vad vet hon inte, brydde sig inte om att läsa.

Det inte självklart att stolen som nu lagas så kärleksfullt ska målas. Den är liten och gammal och väl använd, vacker. Ett av alla de auktionsfynd de burit hem under åren. När mannen är klar med stolen, ska han byta handtag på den potatisstomp hon fyndade på Hötorget för några veckor sedan. Plast bort och gammalt trähandtag dit.

Det finns en stor nackdel med att skriva utan att kolla på skärmen. Man ser inte när det händer något som gör att det manus man/jag/hon har uppe försvinner och ersätts av något annat, där orden inte fastnar! Här har hon nu suttit och skrivit en lång stund och säkert har hon sagt kloka saker, minnesvärda ord – och så finns de bara inte.

Solen är varm mot fötterna och hon drar av sig strumporna. Mannen har just deklarerat att han inte tänker bry sig om att hans stolsrygg är lite vind och hemmagjord, det får vara charmen med den. ”Bra beslut”, säger hon.

Där hon sitter ute på trappen har hon aklejor i alla de färger omkring sig. Från ljust rosa till mörkrosa till klaraste blått, ljust lila, mörkt gredelina, djupröda. Deras förmåga till skönhet och komplicerade skapelser fyller henne med förundran över alla sorters liv. Prästkragar är på väg att slå ut , ytterligare tre stora tistlar missade hon när hon drog de övriga.

En ljum vind och moln på flykt, solen brer ut sig, en stund. Det växlar fort. Hon snor ihop håret i nacken med en stor påsklämma. Luggen fick sig en lätt klippning med nagelsaxen i morse, så den hänger inte längre ner i ögonen.

Pionernas knoppar är sprickfärdiga, ett par vita doftrosor har slagit ut på den gamla vildvuxna busken. Lite här och lite där står en blomma av något slag. Varje gång hon ser sig omkring välsignar hon Anna-Lisa som ägde gården före mannen hennes. Hon hade gröna fingrar och älskade blommor.

Ibland blir de lite förvånade över att hitta en parknyponros mitt i skogen, men där växer också björnbär som hon planterat, ett par vinbärsbuskar och hallon som väl blivitöver någon gång och som hon inte nändes slänga. Jag vet genom grannen att hon åkte förbi här tidigt i våras. Hoppas att hon inte blev alltför ledsen över vår vanvård av hennes blomsterarv. Vi har inte samma lust att påta i jorden, men vi gläds varje dag åt hennes.

Humlorna dricker nektar i aklejorna, några bin har jag ännu inte sett. I ladugårdens fågelbo finns antagligen ungar just nu, en fågel flyger ut och in, vi försöker störa så lite som möjligt. Viporna har kanske sin andra kull nu när bondens plöjande och harvande förmodligen förstörde den första. Åtminstone flyger de över åkern och vaktar någonting, bo eller ungar. Vildare djur än så har vi inte sett, vargar och lodjur till trots. Inte ens räven har visat sig.