Molnen retas med henne idag. Lagom när hon tagit av sig tröjan och börjar tycka att det är varmt och skönt, försvinner solen och det blåser ganska kallt. Etc.

Aklejorna dansar i vinden, en dans där de enligt en skrivande vän säger ”du kommer inte till mig”. Hon önskar att vännen hörde något annat, att hon hörde glädje och sång till liv och kärlek, även om kroppen är trött och skör.

Nu lyser solen igen och Minsann överväger, slutade just överväga, och hoppade upp i mitt nä, alldeles utanför klaviaturen. Och ner, på jakt efter något, hon med. Jag tror inte att hennes väntan på vad hon ska hitta är annorlunda än min.

Jag vet sällan vad dagen ska ge, men den ger mig alltid något. Ibland sorg, ibland glädje, ofta kärlek av olika slag. Idag ger mig dagen växlande väderlek, svanungar, hästar, en lycklig man som sitter i sin verkstad och jobbar med en gammal stol. Aklejors dans. Och en hel hoper ord som behöver gås igenom och hyfsas till.

Mannen min tyckte jag var lite märklig som satt och skrev utan att se vad jag gör – inte mindre märkligt än att se vad jag skriver – det är mitt, och mer eller mindre mitt. Ibland alldeles tomt på mig, och ibland översvämmande fullt av mig. Tröttsamt för alla fullt av mig. Ibland fyllt av sådant som gör eller gjorde ont. Just idag minns jag inget sådant. Just idag är jag glad, om än stel i nacken. Hoppas det bara är ett rent fysiskt fenomen, och att det inte handlar om att jag är rigid i någon annan bemärkelse.

En författarkollega (sic!) sade häromdagen att hon nog någon gång skulle skriva om sin farmor. Hon skulle vilja/vill skriva om sin mormor. Denna okända kvinna. Hon kände henne som mormor, aldrig som den kvinna hon också var, eller den unga flicka vars fotografi hänger förstorat i gammal ram på hennes sovrumsväggg.

Kände aldrig hennes drömmar. Aldrig hennes sorg. Jo, när hennes äldsta dotter, och senare hennes man och hans son dog – då var hon med och delade sorgen i någon mån.Hon tillbringade mycket tid hos mormor och morfar, men idag känns det som om hon aldrig lyssnade. De talade om gamla tider, men hon kan inte minnas annat än att det var i allmänna ordalag. Att det var arbetsamt och ganska fattigt, att det var roligt när hon arbetade på Dalregementet som ung.

Att mormors kusin Linnéa i Falun luktade puder och var liten, glosögd och rund, det minns hon. Och det fanns en morbror Gustav i Gävle, det måste ha varit hennes mammas bror. Mera vet hon inte om dem. Linnéas dotter Els-Marie och hennes man bodde i Nynäshamn, men hade inga barn. Tror hon. Nu är de borta allihop, och det finns bara hon själv och hennes systrar och kusiner som minns fragment av deras liv.

Det de inte minns hittar de på, medvetet eller omedvetet – för vad är minnen egentligen, annat än ord och sammanhang som får livsväven att hänga ihopå, bli lite mera begriplig.