Jag går barfota på köksgolvets trä. Det är varmt och mjukt under fötterna. Vilken skillnad jämfört med det alltid kalla ”plastgolv” jag själv har i köket där jag annars bor. Trasmattorna är ruskade och lagda på ett lite annat sätt än tidigare. Möjligen lite väl snett hit och dit – det visar sig under dagen om vi står ut med formationerna.

Sol, tranor, svanar och ett rådjur. En katt som längtar ut vid halv 6-tiden på morgonen och insisterar på att bli utsläppt. Det blir hon och jag kryper tillbaka någon timme till i sängvärmen bredvid min älskade.

Han lyssnar småningom till SMHI som säger att det kommer att regna framåt eftermiddagen. Jag bryr mig inte om det, just nu lyser solen och jag ska strax gå ut och sätta mig. Och skriva utan att se vad jag gör.

Nu har jag skärmen på ena bänken på trappen, sladd i väggen och musen på den andra sidan. Själv sitter jag däremellan med klaviaturen i knäet och försöker skriva. Men just nu kommer mannen min och vill plantera om några pelargoner som står bakom mig. Avbrott.

Ser ännu mindre nu. Självömkans tårar är i vägen. Nyss, när jag satt inne och skrev, kom mannen min och frågade ”vad gör du?” – med en ton som direkt tog mig tillbaka till tiden när jag nätspelade i smyg. Jag gjorde inte det nu, men fick för mig att han kanske misstänkte det. Han försökte säga att han bara undrat varför jag satt inne när jag nyss sagt att det var så vackert ute. Men jag kunde inte värja mig. Jag fastnade.

Sedan började vi småtjafsa om krukor till pelargonerna, och nu surar vi båda. Han med räfsa i handen, ”stackars jag som ensam får räfsa gräset från igår” och jag vid datorn. Där jag envist sitter kvar.

Att ett (möjligen dessutom inbillat) tonfall kan åstadkomma totalt kaos. Tänkvärt. Jag hör en massa outtalat i hans röst, en massa saker som han kanske eller kanske inte menar. Och när jag försöker tala om det, vill han inte lyssna. Han känner sig angripen och då går han. Det har han alltid gjort. Ibland orkar jag gå efter och fortsätta tala om vad som händer i mig. Inte alltid, inte just nu. Nu skriver jag mig tårlös i stället. Det fungerar. Och eftersom jag inte kan se något på skärmen behöver jag inte ens läsa det jagskriver.

Vinfrn nlådrt kslly, kallare än solen lovar. ”Vinden blåser kallt” tolkar jag den inledningen på meningen!

Tidigare idag frågade mannen min ”vem skriver du till?” – ”ingen, jag bara skriver”. Vem skriver jag till? Mig själv troligen, just nu är jag nog tillbaka i terapiskrivandet. Fast det var jag inte då, när han frågade. Och trägolvet på trappen är varmt och skänt för fötterna, som i köket,då.. Skorna får ligga bredvid.

Jag läste på Skrivhörnan på FB om synopsis, i Excel-format och andra mycket systematiska sätt att beskriva skribentens manus. Jag läser om ”ups” som jag inte ens begriper vad det är. Och tänker på mina taffliga försök till beskrivning av det manus jag till slut ändå skickade till några förlag, och på det som föregick manuset, ”smakproven”. Så när jag ändå tycker synd om mig är det väl lika gott att jag spolar ut självkänsla och självförtroende också, med badvattnet.

Nu har jag låtit mitt dåliga humör ta överhanden, jag sitter och tankebeklagar mig över att jag, som faktiskt idag har dammsugit köksgolvet och skakat mattorna, tagit in och vikt tvätten, lagat frukost och diskat därefter, att jag ändå fås (av mannen min, den busen) att känna det som om jag inte gör tillräckligt. Här sitter jag och dricker kaffe och leker med datorn, medan han räfsar. Eller något annat krävande som jag borde göra i hans ställe, han med sitt dåliga hjärta.

Och jag VET att det är jag själv och inte han som är boven, det är jag som skapar tankarna och känslorna, det är mitt inre som spelar oss båda det här sprattet. Spratt låter förresten för glatt och trevligt påhittigt, det här är tungt. Ledsamt. Jag får gå och leta ppå räfsaren och se vad en kram kan göra.

Så, nuär vi sams igen – om vi nu var osams. Det var nog mest jag som var det … Men, så länge jag kan tala om vad som händer i mig och han lyssnar (även om han inte alltid begriper vad som pågår) så går det bra. Jag börjar lära mig det. Nu smakar kaffet gott igen, och solen är varm och skön. T o med vinden känns snällare mot mina bara ben.